Ja, på era barn alltså.
Säg att ni också når bristningsgränsen även om ni kanske räcker till
lite mer än vad jag gör.
Snälla säg att ni också måste skrika och härja på dom.
Idag har känslan av att vara världens sämsta mamma slagit mig i magen
en handfull gånger.
Hon börjar pigga på sig.
Inte vi.
Orken och tålamodet är flera ljusår bort.
Biggan brukar säga att vissa barn (och även vuxna ibland) måste man
gorma på för att få dom att lyssna.
Jag är så jävla trött på det bara.
"Sluta skrik nu Hanna!" "Jag orkar inte mer nu." "Nu räcker det med
gnäll Hanna!" "Du behöver inte skrika, vi hör vad du säger ändå." "Om
jag hade fått allt jag ville genom gnäll och gråt hade jag haft
jättemycket saker." "Skrik inte!" "Lägg av med gnället!" "Knuffa inte
din lillebror!" "Dra inte Pelle i håret!" "Kan du lyssna på vad jag
säger?!" "Jag orkar fan inte mer nu!" "Du måste lyssna!" "Faaaan!"
"Sluta hoppa i soffan snälla Hanna." "Hör du mig?" "Slåss inte! Vi
slåss inte i vår familj." "Du får gärna hjälpa till men då måste du
lyssna." "Sluta skrik nu!" "Helvetesjävla fiskpinne!"
Stamp, stamp. Smäll i dörr. Andas.
Jag blir så trött.
Så trött.
Varför smäller jag i dörren?
Trettioett år gammal.
All energi, allt argt måste ta vägen.
Ta plats.
Genom smällen i dörren.
Genom att stampa hårt i golvet för varje steg.
Det måste få pysa ut.
Åh vännen! Jag blir vansinnig på mina barn rätt så ofta, speciellt på den stora, lite mer medvetna. Om du bara visste hur många gånger jag ringt min mamma i förtvivlan och sagt att "jag skiter i det här nu. jag säljer ungfan för jag orkar inte med hennes jävla attityd. mina öron blöder och jag kommer snart att slå sönder något." Minst en gång per dag tänker jag att "hur jävla svårt kan det egentligen vara att lyssna och ta till sig det jag säger" och "varför måste hon alltid käfta emot? kan hon nån gång bara acceptera att det är jag som bestämmer?"
SvaraRaderaJag fräser, gormar och smäller i dörrar jag också. Jag går ut och röker för att försöka lugna ner mig, men lik förbannat står hon där och babblar, gnäller och kräver. Och jag tar ett djupt andetag och säger nej, för tvåmiljonerfyrahundratusenåttiofemte gången på en kvart. Hon nyper och sparkas och jag säger att man inte får. Till slut blir jag ursinnig och skriker åt henne att det gör jävligt ont och att jag inte vill se henne just nu. Då gråter hon och jag känner mig skamsen och slagen för att monstret vann. Hon springer in på sitt rum och gråter och skriker medan jag sitter i soffan och bara försöker andas. Sen kommer hon ut och vi säger förlåt. Sen tar det fem minuter och så är karusellfan igång igen och vi kör samma visa en gång till. För vad är alternativen?