..inte vet väl jag!

Jag skäms över hur mina tankar går en sån här dag.
Först skolavslutning på Släbro och massa mys och bus med barnens fina
kusiner, där någonstans när jag insåg att vi snart har "missat"
lunchen började stressen knacka på.
Det eskalerade i bilen på vägen hem.
Jag sket i allt, kastade mig på sängen och sov bort större delen av
eftermiddagen.
Vi tog en bilpromenad och tittade på studenter, åkte till Knuten för
att handla mjölk.
Skrik om godis och jag lyfte upp H och gick och satte oss i den röda
soffan i entrén.
Där mötte vi en vän, han skulle handla jordgubbar till fredagsdrinken.
Där, precis där blev jag sjukligt avundsjuk och insåg vilket kaos vi har det.
Kaos.
Hanna som bara har varit tyst under tiden hon åt tårta i förmiddags.
Pelle som redan nu gnäller så min själ vill explodera när han inte får
det han vill.
Pizza på Mamma Mia.
Hanna håller fortfarande låda.
I ett.
Förrätt: 10 mg Sobril, huvudrätt: Hawaii utan skinka.
Jag gråter.
Jag orkar inte dölja det för restaurangens övriga gäster.
Jag är för trött.
Jag ramlade ner från toppen.
Som det känns.
Jag avbokar kvällens Rosé och tapasmys med fina vänner jag inte sett på länge.
Känner mig besviken och som en svikare.
Köper godis.
Gråter.
Erkänner för S att jag ibland önskar att vi inte hade några barn.
Jag vill vara planlös.
Jag gråter.
Börjar bli mosig på förrätten och lägger mig återigen på sängen när vi
kommit hem.
Gråter.
Gråter.
Försöker reda ut mig själv, sätta ord på dagen, det vill säga skriva av mig här.
Mina barn är det bästa som hänt mig, men just nu skulle jag verkligen
behöva få en paus.
En dag, i sällskap av min karl, till att göra ingenting.
Ingenting.