"Kom. Jag bär dig."

Ord jag vill höra. Jag vill bli buren. Jag vill inte känna mig såhär ensam. Jag vill vara trygg, i kontroll.

-18

Jag ligger 18 timmar back på psyk-praktiken. Det ska tas igen. Så är det bara. Det är MDH:s mörka vidriga regler. "Du klarar det Jenny! Du fixar allt!" Ja absolut, jag är ju sån. Jag fixar allt. Kanske ser det till och med lätt ut i andras ögon. Men till vilket pris undrar jag?! När jag faller ihop halvvägs till dagis, rent mentalt, och när jag är glad över att mörkret fallit så ingen ser tårarna som rinner hejdlöst över mina kinder. Det är det ingen som ser. När jag skriker åt mina barn av stressnivåer så höga att Burj Khalifa skulle bli avundsjuk att jag hatar dem för att de aldrig lyssnar och inte respekterar mig, det är det ingen som ser. När jag oförmögen att ens gå och lägga mig. När jag tappar ord och glömmer halva meningar i meddelanden och mail och läser dem tre gånger till för att se så det som ska stå står och är alldeles bomullsluddig i hela huvudet, det är det ingen som ser. När jag ligger som en liten pöl på golvet, dränkt i mina egna ångestångor och tänker och känner att livet vore bättre om jag var död. Det är det heller ingen som ser. Min kamp i att vilja leva och älska livet och kampen i att dö för att jag hatar allt. Jenny. Janus. Men jag reser mig alltid. Precis som min vän sa. Igen. Igen. Och igen.

Jag lämnar er nu. En stund.

Efter att jag gått ut med på sociala medier till mina vänner att jag kommer försvinna en stund, och med en stund menar jag tills jag har kontroll igen (det kan innebära tre dagar eller tre månader, vem fan vet?!) så fick jag galet mycket fin respons. 

Den här var dock bland det finaste av fina och jag vill verkligen dela med mig. Jag grät en lång stund efter jag fått meddelandet och kände verkligen hur min vän, trots att hon själv inte innehar samma problematik som jag, kunde förstå. Att ha folk runt omkring som verkligen förstår en är få förunnat när det kommer till vad jag brottas med, så.. 

"Dn här tog mit typ 3 minuter att skriva. Du var on top of my mind och jag har ingen ANING om hur det är att vara du och hur det ter sig att ha din superkraft att "falla" med sjukt jobbiga tankar/känslor och sedan resa sig. Igen och igen. Du är helt amazing! . Men det bara RANN ut en massa ord, som egentligen är "snyggare" med tempot/kompet jag har i huvudet men nu får du bara texten. Massa orkankramar från mig"

Älskling, 

försök inte nå mig

Ta inget personligt

Men jag är out of my mind

Stormarna sliter

för hårt inuti mig

Har ingen kontroll

Ringer du, brister jag

Jag håller ihop

Jag klarar det här

Tack att du finns

På avstånd är du nära

Jag måste rida ut

orkanen som drar mig

bort mot skogen

Jag måste gå själv

Genom dunkla natten

Vet att din hand är nära mitt hjärta

Fast jag bett dig vänta, en liten stund

Du ger mig kraft

Fattar inte att jag klara'rt

Men Snart är jag nära

Ser vattnet framför mig

Kanske vågar jag hoppas nu

Att jag vinner.. som varje gång förut

Nu är jag framme

Vattnet har stillats

Månen är uppe

Gör mig lugn igen

Jag andas in luft

Känner mig fri

Tar upp telefonen

Säger: hej, här är jag. jag är hemma igen.

Att välja sig själv

Självdiagnostiserar mig med utmattningssyndrom av flera olika anledningar. Det har varit den tuffaste hösten sedan jag blev sjuk i post partumdepression. Det liknar väldigt mycket det jag upplever just nu. Hat. Självhat. Värdelöshetskänslor. Separation. Självdestruktivitet. Avståndstagande. Ångest. Panikångestattacker. Djupt, djupt mörker stundtals.
Jag vet att det inte är många som läser min blogg längre. Jag skriver ju heller inte längre.
Jag har förändrats, blivit en annan Jenny, en bättre Jenny på himla många sätt. En sämre på andra. Jag har vuxit. Mest vuxit ändå. Hittade inget motsatsord, för jag har fan vuxit. Trots allt.
I höstas separerade jag från min man, min stora trygghet de senaste 10 åren. Det var det jobbigaste jag någonsin gjort. Men jag behövde få ta plats. Min plats.
Jag ska fortsätta kämpa, trots att jag den senaste månaden mer eller mindre tänkt ge upp. Jag har haft starka tankar om att avsluta. Och då menar jag avsluta allt. För det är sån jag är. Svart eller vitt. Leva fullt jävla ut eller dö. Jag väljer alltid att leva fullt jävla ut. Nu måste jag dock välja med omsorg.
Jag säger farväl till vissa delar. En stund i alla fall. Jag måste välja mig och det jag vill och måste göra.
Jag ska klara det här sista, rejält tuffa. Jag ska klara det.

Christer Henriksson, du klokaste kloka. Sorh är inte farligt. Att sörja någon är vackert eftersom den människan har betytt så mycket att man behöver sörja. Du klokaste, kloka. Tack.

Jag kastas minst tio gånger om dagen mellan att hata allt jag gör och allt jag är till att fullkomligen älska det.
Det frestar på. Jag blir trött, urlakad. Utmattad.

Jag kan inte hålla ihop längre. Jag faller ner på knä här. Gråter. Smälter bort med snön när regnet kommer. Jag kan inte hålla ihop längre.

När en ena dagen rockar livet och nästa bara vill skjuta sig själv i huvudet för att allt är så meningslöst.
Visst är det väl alldeles fantastiskt?!

Jag vaknar kring 04 varje morgon. Det är helt jävla orimligt.
Idag kände jag dock att det var farligt att somna om. Sista salstentan klockan 08.10.

Bedöva mig.

Man ser det inte utanpå hur ont det gör inuti.
Det är så det sägs. Jag orkar verkligen inte känna mer. Jag är så otroligt utmattad av att kastas mellan eufori och total katastrof inom loppet av några timmar. Varje dag. Varje jävla dag. Att det är något stort jäkla fel på mitt belöningssystem är självklart när jag gör en flygtur till månen över en klarad tenta och jublar och gläds i en kvart för att sedan kastas ner igen, ner i det avgrundsdjupa, mörka. Det är som om allt dopamin i min hjärna exploderar i ett enda stort fyrverkeri. Sen är det slut. Här småskvätts det inte med lite dopamin här och var utan allt ska ut. Allt på en jävla gång. Jag orkar faktiskt inte mer. På måndag är det jag som lyfter luren, ber om seraquel eller litium. Det är inte längre hanterbart.