Har nog aldrig varit så här trött i hela mitt liv.

Hanna och jag kommer så galet jävla dåligt överens just nu.
Det gör så sjukt ont i hjärtat på mig att jag bara vill skrika. Och slåss.

Om vi har röstat?
Ja.
Om vi klädde opp oss?
Japp.
Om vi är stolta?
Som fan.

Pluggar jag inte så sover jag. Det är fullt ös, allt är nytt, svårt och blir lite överarbetat i rädslan för att göra fel eller för lite.
Magen syns. Eller just idag var en sån dag när jag såg ut att vara i vecka 17, fast det bara är vecka 10.

Jag har inte ens hunnit sätta min fot i skolan och jag känner redan för att ge upp.
Jag kan inte sånt här. Jag har aldrig pluggat på högskola förut, jag vet inte hur man gör en frågeställning utifrån litteratur, jag vet inte vad ordet problematisera betyder, och seminarie, vad fan är det?!
Helvetes jävla skit.

Den här hösten luktar illa, den smakar illa och den sovs bort.
Fruktansvärt. Kan det inte bara försvinna nu, det här vidriga illamåendet?

Jag har hamnat i en studiegrupper ett helt gäng rara tjejer som tar hand om mig och hjälper till utan att blinka.
Bara en sån sak som att en av tjejerna ikväll kom förbi med litteratur så jag kan läsa ikapp.
Det här kommer bli topp!!

Åh maj gadd! Jag ska börja skolan. På riktigt. Med riktiga klasskompisar. Hejdå ångestengelska. Hejdå sitta hemma själv hela tiden och plugga.
#äntligen

JAG KOM FÖR I HELVETE IN!!

Hanna och jag småbråkar om vilken toalett hon ska gå på för att inte väcka Pelle.
"Fast nu tror jag nog att du måste lugna ner dig lite, mamma."