..inte vet väl jag!

I min kropp bor det ett monster.
Ett monster med vassa klor som river mig blodig.
Monstret tillfredsställs av röriga situationer, det kan vara på Ica en
fredag efter klockan fyra, det kan vara när ett barn skriker eller när
rutorna på bilen måste skrapas och jag är sen.
Då äter han, fullkomligen frossar.
När monstret sen på kvällen har ätit sig mätt på alla härliga
delikatesser jag gång på gång bjudit på, det är då han river mig med
sina klor, för att få mer plats.
Effekterna av att ha ett monster är ett psykiskt illamående som gör
att kroppen framkallar reflexerna, men inget händer. Halsen värker för
man vill skrika, skrika slut på allt syre i rummet, men det går inte.
För man kan inte. Får inte.
Det hugger i bröstet, flera gånger varje minut, lite som när man just
kom på något jätteviktigt som man glömt bort.
Det rycker i armar och ben, det för att man vill slå på någonting,
sparka på någonting så knogarna blöder och ömmar, man vill kasta
första bästa sak man ser gärna så det går sönder för att det är så
skönt att se något fysiskt föremål gå i bitar eftersom det är så man
känner där inne i bröstet, i hjärtat.
Monstret river, det gör fruktansvärt ont och man vill riva sig ur sitt
skinn och fly, för sitt liv eller bort från det.
Livet alltså.
Det är här någonstans den där lilla rösten i huvudet viskar, knappt
hörbart "Tänk på konsekvenserna!" och man kapitulerar och börjar
gråta.
Gråta av frustration, ilska och hopplöshet men kanske framförallt av
skulden och känslan av att vara misslyckad.
Skulden för att man gav utlopp för en del av det man kände, den råa
ilskan, skulden för att man än en gång bröt sitt löfte om att jobba på
och kanske aldrig mer, misslyckandet.
"Vi både misslyckas och lyckas varje dag, flera gånger om."
Men jag vill inte misslyckas mer, hur kan jag som har sån koll,
ordning och reda och kontroll misslyckas?
Att jag för tredje kvällen i rad önskar att jag inte fanns är ett
misslyckande och tanken på att jag tänker den tanken, den man inte ska
tänka och absolut helst inte heller prata om, gör mig tyngd av skuld
och skam.
Att alla mår dåligt på ett eller annat sätt, mer eller mindre, fram
och tillbaka, det är ju underförstått.
Men fy fan för att prata om det, det kanske smittar.
Monstret njuter när jag känner mig orättvist behandlad, missförstådd och osedd.
Fråga mig gärna hur jag mår.
Fråga mig gärna hur jag har det och känner det nu när barnens far har
börjat jobba.
Om du törs.