Att få känna mig stolt i all kaos. Klockan är alldeles för sent men jag måste ändå få sätta mig här i min soffa och dricka mitt te med de tända ljusen och ljudet av diskmaskinen som sällskap. Det tar alltid minst ett par timmar att få barnen i säng. Från att den första somnar på soffan till att den sista snusar tungt. Jag är glad ändå över att min kropp, mitt psyke och min hälsa inte kräver mycket mer än sex timmar sömn per natt. Jag är glad över att jag har min envishet och den ständiga kämparglöden. På något jävla vis verkar jag ändå lyckas med att klara allt. Precis allt jag har tagit mig för har jag klarat. Med blod, svett och tårar. Och kärlek och omtanke från mina barn, mina vänner och min familj. Mitt te är slut nu. Jag är tacksam. Tacksam över stunden och livet.

Ensam och vilsen.
Världen är så stor. Jag ler, kämpar och bevisar.
Men jag behöver få vara trygg. Jag är inte trygg.

Du svek mig litegrann. Jag föll. Jag reste mig, borstade bort gruset ur skrubbsåren i mina handflator. Det svider fortfarande.

När en lyckats ta dig igenom ännu en barnvecka och alla fyra fortfarande är vid liv. Det var ju på håret förvisso, men vi lever.
I morgon är jag samlad igen, ler och känner mig för på ny praktikplats. Fyra veckor i taget bara.

Jag borde egentligen verkligen gå och sova men jag har så mycket outredda tankar i mitt huvud och så otroligt många exploderande känslor i bröstet som jag faktiskt inte alls vet var jag ska göra av. Detta på grund av så många olika anledningar. Dessutom. Istället funderar jag på en svinfylla i min ensamhet, liksom för att döva allt. Dricker nog ändå bara ur glaset och sparar alla tankar och känslor till söndag kväll när tid och ork finns för att ta itu med dem. 

Jag har inga hjältar kvar, så jag är inte den sista i mitt slag. Jag kan inte möta din blick en allra sista gång. Jag lämnar din kropp, där jag blivit fångad. Alldeles för länge. För allt gör så ont.
Varför trodde jag ens?

Det var bara en bluff...

Jag är så urbota less på att det alltid blir ett sånt katastrofläge i hela mig och ett totalt avgrundsdjupt mörker när jag faller. Jag faller så hårt. Hela jag blir kolsvartare än kolsvart och det är som om något tar över min kropp, mina ord.

Jäkla bra dag. Godkänt på Psykiatripraktiken och världens vackraste blombukett budad hem som väntade på mig när jag kom hem på kvällskvisten. Går och lägger mig. Nöjd.

Texten är stulen från det fantastiska instagramkontot "Psykofobi" och är skriven av veckans gäst.
Det är så jäkla magiskt när andra människor beskriver sådär på pricken hur en själv är. Speciellt när man alltsom oftast känner sig ensammast i världen och nästan psykotisk i sitt sätt att vara och tänka.
Jag är inte ensam. Långt ifrån.