..glömde säga.

(Anatomi och fysiologitentan jag skrev för en vecka sedan blev tydligen godkänd.
Nära målet nu.)

Mors dag

Idag har jag ätit paj, varit arg, kastat äpplen och tomma ananaskonservburkar i väggen och gungat.
När jag i min ilska hivade äpplet i väggen kände jag mig lite som Mattis i Ronja Rövardotter. Och ja, ni som undrar, efter att jag hört det mäktiga klonket av metallen och splashet av äpplet i väggen kände jag mig faktiskt lite bättre. Ni kanske borde testa det någon gång?!

Hon och jag

Vi hänger hela tiden, jag och Klara.
H och jag bråkar mest. Jag hinner knappt säga hej när vi hämtar på förskolan innan det gnälls, tjafsas och stöddas. Jag blir ledsen långt in i själen. Jag kommer ju dit glad, fylld med kärlek och längt och så möts jag av tjurigheter och elakheter. Hon kanske är arg på mig. Det väcker ett sådant avgrundsmörker i mig. Monstret är påväg att vakna. Men jag andas. Andas och gråter. Och försöker sätta ord på det jag känner. Jag försöker få andra att förstå, jag försöker dela med mig för att Monstret inte ska börja äta av min själ igen. Jag är trött och det är inte långt kvar i skolan nu. En vecka bara. Men det är då det jävliga börjar. Det är då min stora skräck börjar. Tre veckor själv med barnen. Det var då det brakade sist. Jag vet inte hur det ska gå när jag blir själv med tre barn varav en ska ammas i tid och otid medan de andra två smiter ut, klättrar i fönster, slåss eller hoppar i sängar. Jag vet fan inte och jag är livrädd. Livrädd för det där mörka i mig, det som lockas fram i stressiga och pressade situationer.

Om bråk och om att vara konsekvent

Hon måste lära sig. Hon måste lära sig att vi menar allvar med det vi säger. I både stort och smått.
Att vara konsekvent är nog det svåraste jag vet.
Jag tänker irrationellt. "Tänk om hon skulle dö i morgon, då skulle jag göra vad som helst i världen för att få natta henne ett par timmar varje kväll."
Jag resonerar så. Det är därför det så ofta blir fel. Det är också därför jag vänder ut och in på mig själv, därför jag blir helt slut. Och arg. Jag vet att jag tänker fel. Jag vet verkligen det. Men det är svårt, oerhört svårt.

Idag är jag trött. Allt känns tungt, jobbigt, stressigt. Jag gråter, är rädd, och vill hoppa av utbildningen, det är ju för svårt, och skulle jag klara det så kommer det med ett alldeles för stort ansvar.
I morgon känns det nog bättre.

Det där fantastiska, när man ammar och hör hur hon andas och sväljer, andas och sväljer. Allt är lugnt och rofyllt. När kärleken väller över en. När hon alltid varit självklar.
Jag älskar dig Klara. Till stjärnorna och tillbaka.

Sådär ja! Två veckor och två tentor kvar. Sen är det: SOMMARLOV!!!

Tenta i anatomi och fysiologi i morgon och bröstmjölksproblem.

Nio år

I nio år, min älskade, har du orkat med mig. Du har orkat med mina dåliga hårdagar, mina bra dagar, mina borderlinedagar, i sol och regn. Med dig vid min sida klarar jag allt. Jag har haft en sån jävla tur att träffa just dig, du som står så stadigt när jag inte gör det.

Jag börjar (?) bli trött

Ja. Det är ju baksidan av det hela. Baksidan av slitet. Tentaångesten är på besök med buller och bång och att jag inte sover så mycket är hur tydligt som helst.