Att välja sig själv

Självdiagnostiserar mig med utmattningssyndrom av flera olika anledningar. Det har varit den tuffaste hösten sedan jag blev sjuk i post partumdepression. Det liknar väldigt mycket det jag upplever just nu. Hat. Självhat. Värdelöshetskänslor. Separation. Självdestruktivitet. Avståndstagande. Ångest. Panikångestattacker. Djupt, djupt mörker stundtals.
Jag vet att det inte är många som läser min blogg längre. Jag skriver ju heller inte längre.
Jag har förändrats, blivit en annan Jenny, en bättre Jenny på himla många sätt. En sämre på andra. Jag har vuxit. Mest vuxit ändå. Hittade inget motsatsord, för jag har fan vuxit. Trots allt.
I höstas separerade jag från min man, min stora trygghet de senaste 10 åren. Det var det jobbigaste jag någonsin gjort. Men jag behövde få ta plats. Min plats.
Jag ska fortsätta kämpa, trots att jag den senaste månaden mer eller mindre tänkt ge upp. Jag har haft starka tankar om att avsluta. Och då menar jag avsluta allt. För det är sån jag är. Svart eller vitt. Leva fullt jävla ut eller dö. Jag väljer alltid att leva fullt jävla ut. Nu måste jag dock välja med omsorg.
Jag säger farväl till vissa delar. En stund i alla fall. Jag måste välja mig och det jag vill och måste göra.
Jag ska klara det här sista, rejält tuffa. Jag ska klara det.

Christer Henriksson, du klokaste kloka. Sorh är inte farligt. Att sörja någon är vackert eftersom den människan har betytt så mycket att man behöver sörja. Du klokaste, kloka. Tack.

Jag kastas minst tio gånger om dagen mellan att hata allt jag gör och allt jag är till att fullkomligen älska det.
Det frestar på. Jag blir trött, urlakad. Utmattad.

Jag kan inte hålla ihop längre. Jag faller ner på knä här. Gråter. Smälter bort med snön när regnet kommer. Jag kan inte hålla ihop längre.

När en ena dagen rockar livet och nästa bara vill skjuta sig själv i huvudet för att allt är så meningslöst.
Visst är det väl alldeles fantastiskt?!

Jag vaknar kring 04 varje morgon. Det är helt jävla orimligt.
Idag kände jag dock att det var farligt att somna om. Sista salstentan klockan 08.10.

Bedöva mig.

Man ser det inte utanpå hur ont det gör inuti.
Det är så det sägs. Jag orkar verkligen inte känna mer. Jag är så otroligt utmattad av att kastas mellan eufori och total katastrof inom loppet av några timmar. Varje dag. Varje jävla dag. Att det är något stort jäkla fel på mitt belöningssystem är självklart när jag gör en flygtur till månen över en klarad tenta och jublar och gläds i en kvart för att sedan kastas ner igen, ner i det avgrundsdjupa, mörka. Det är som om allt dopamin i min hjärna exploderar i ett enda stort fyrverkeri. Sen är det slut. Här småskvätts det inte med lite dopamin här och var utan allt ska ut. Allt på en jävla gång. Jag orkar faktiskt inte mer. På måndag är det jag som lyfter luren, ber om seraquel eller litium. Det är inte längre hanterbart.

Tänk att jag igen skulle få lära mig mer om min egen sjukdom på högskolenivå och sedan hålla föredrag om det.

Vi dricker te hon och jag, pratar om livet och viker tvätt.

"Mamma, du luktar så himla gott! Du luktar som vaniljtårta."