Inte på bredden och inte heller på längden, utan själsligt.
För varje dag jag klarar av mitt liv och vår vardag utan att fara i
taket så växer jag.
När jag dessutom fixar självaste hårtvättarångesten känner jag mig fantastisk.
Samtidigt så finns oron för att ju högre jag klättrar desto djupare
kommer avgrunden gapa.
För det kommer.
Jag har inte haft min sista panikångest.
Tyvärr.
Men om jag får min själ och mitt självförtroende att växa lite till så
kanske jag kan hantera det bättre.
Då kanske jag hunnit skaffa mig rätt verktyg, vad vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..