Idag hade jag, mitt i en annars ganska så jävlig dag, en kund som jag
hamnade i ett samtal med.
Det hela började med att jag frågade honom vad han hade på hjärtat.
"En hjärtinfarkt, annars behöver jag ett par justa jeans."
Han berättade att han för två månader sedan fått en infarkt, slutar
röka på stört då en tredjedel av hans hjärta tydligen bara var skräp,
egentligen skulle han, femtiotvå år gammal, vara död nu.
Han sålde alla sina företag på en månad, gav sina barn en del av
vinsten och shoppat upp resten.
Inte riktigt. Så klart.
Men typish.
"Jag vet inte om jag finns kvar i morgon."
Leva i nuet.
Ska man behöva typ dö innan man inser det?
"Tack för strålande service! Ha en underbar sommar!"
Jag tror inte att servicen betydde något egentligen, utan vad han
behövde var att få berätta sin historia.
För någon som ville lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..