Åååkaj.
Vageln har försvunnit, jag har fått ännu fler fräknar och kaffat i solen med fina vänner.
Jag har skrattat, hört hemska historier, tittat på bebisar, handlat kläder och fått besök av världens finaste syster.
Ändå är jag så där trött och döv i själen så här när kvällen kommer.
Jag vill tro att det blir lite bättre när jag får träffa Kusin L på måndag.
Jag hoppas verkligen det.
Det är något som saknas, något som fattas mig.
Varför förstås det inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..