Den största dagen i mitt liv

Tisdag 19 januari.
Jag vaknade knappt när S pussade mig hejdå innan han sprang till jobbet.
Kände däremot att det gjorde lite ont någonstans, riktigt vart förstod jag inte.
Men det gjorde lite ont.
Somnade om och vaknade till vid tre olika tillfällen den närmsta timmen när jag fick sms.
Folk var otåliga.

Först var det min syster:
08.53 Vaken?

Sen var det en gammal vän, Cecci:
09.06 Tänker på dig. Hoppas allt går bra när det är dags. Håll fokus bara. :D

Efter det fick jag från Kusin Linda:
09.34 Hallå! Har ni åkt????

Sen fick jag det vanliga messet från min kära som han skickar när han tycker att jag sover för länge:
10.10 God morgon! Kraaaaaaaaaaaaaaaaam

Då gick jag upp.
Förstod inte vad alla ville riktigt, det var ju inte dags än.
Jag ringde min syster, fick lite ont och var kissnödig så jag satte mig på toaletten samtidigt som jag pratade med Maria.
Det kom blod.
Jag fick hjärtat i halsgropen och var sjukt glad över att jag hade min älskade syster i örat.
Jag hade ingen aning vad jag skulle hitta på härnäst så Maria sa åt mig att ringa förlossningen och sen ringa Stefan.
Hos förlossningen tutade det upptaget och jag blev nervösast i stan.
Jag ringde Stefan och sa åt honom att nu var det dags. Kom hem.
Bara en stund tidigare hade han och hans kollegor bestämt sig för att se över vad som skulle göras innan det var dags för Gunilla att födas, det började ju trots allt närma sig.
Dom hann aldrig göra det.
Det var fortfarande upptaget på förlossningen och jag fick bilder av hur Stefan och jag förlöste Gunilla hemma själva i badrummet.
När Stefan mycket snart hade kommit hem började mina värkar på riktigt.
Jag som hade tänkt att jag skulle stanna hemma så länge som möjligt och vila inför det stora ögonblicket kunde varken stå, sitta, ligga eller gå när klockan var 13.30.
Vi hade ringt förlossningen ett flertal gånger för att höra att jag skulle försöka vila, ta en dusch och att när man är förstagångsföderska kan det minsann ta en hel del timmar innan det är dags.
Som om jag inte visste det!?
Dumskalle.
Vi åkte den skumpiga färden mot sjukhuset på all jävla skitsnö och S fick stanna bilen i tid och otid på kanske inte alltför bra ställen när jag fick värkar.
Jävla skitsnö.
Väl inne, vilket kändes som att det tog en evighet fick jag lustgas och kunde äntligen slappna av lite.
Det var en fin liten fylla och jag sjöng och var glad.
Det finns det tydligen bevis på, Stefan filmade mig, men jag har inte vågat titta på dom än..
Resten är historia.
Nej, men resten finns på papper, barnmorskorna dokumenterar så fint idag allt som händer när man har kommit till förlossningen.
Det är riktigt roligt att ha kvar.
Jag kände att jag behövde få ner första delen av den största dagen i mitt liv på "papper" också, så jag inte glömmer.
Fast det gör man väl inte..