Lite bittert, lite ont, lite självömkan

Vid vissa mer högtidliga tillfällen i livet, viktiga händelser och sorgedrabbade stunder är det en utvald skara av folk som man vill ska omge en.
Man vill dela den glädjen man känner, sorgen eller den otroligt häftiga känslan med de man håller av mest och som man tror sig hålla av en själv.
När det är dags att gifta sig så går man förmodligen igenom gästlistan ett otal gånger för att se så man inte missat någon viktig människa eller tagit med någon som kan tyckas "onödig".
I dagsläget är mitt stora att vi väldigt, väldigt snart kommer få ett litet barn till oss.
Ett underbart och efterlängtat litet knytte, redan enormt älskat.
Tyvärr blir det inte alltid som man tänkt sig.
Jag trodde i mitt lilla huvud att glädjen skulle delas med alla runt omkring mig, vi är ju ändå alla vuxna människor.
Men jag hade fel.
I alla fall känns det så.
Jag har en krets av folk som jag vill dela lycka och sorg med, som jag vill ska komma på mitt bröllop, som jag hoppas skulle komma på min begravning, som jag vill ska hjälpa mig och stötta mig när det är mörkt och skratta och glädjas med mig när livet är vänligt och som jag så klart skulle göra det samma för.
Det är med bitterhet och med ett blödande hjärta jag inser att en del av dom inte alls vill ingå, och inte heller gör sig förtjänade av att få ingå i den här kretsen.
Vissa som jag trodde mer eller mindre var tvungna att ingå, gör helt enkelt inte det.
Vissa skeden i livet öppnar alltså ens ögon så pass mycket att det mest gör ont.
Man behöver inte dela alla åsikter eller ha liknande mål här i livet för att bry sig en gnutta.
Man behöver bara ta ett litet kliv ur sig själv och se hur folk runt om kring en reagerar på hur man är och hur man gör.
Krama om någon ni älskar idag och berätta för dom hur mycket de betyder.
PoK