Landslaget förlorade.
Robin förlorade.
Skillnaden är att Robin kan vara sjukt stolt.
Sitter här och ser hur himlen utanför fönstret mörknar samtidigt som jag surfar runt på mina standard-sidor.
Stefan plinkar lite på gitarren och frågar mig vad det va för låt.
Jag har ingen aning.
Jag lyssnar inte.
Jag bara njuter.
Tio dagar på ett ungefär sa dom.
De skulle höra av sig oavsett besked.
Jag tycker inte att det jobbiga är att få ett nej.
Det jobbiga är att man ska prata med dom i telefon utan att låta besviken.
Eller inte riktigt så heller.
Man ska vara en god förlorare när de ringer för att säga: "Tyvärr Jenny.."
Jag fruktar mer för den konversationen än själva nej:et.
Är ni med på hur jag menar..?
Det ska i alle fall bli riktigt skönt att få ett besked.
Då kan man liksom starta om på noll, ta nya tag.
Då slipper man allt hysh-hysh runt om kring.
Vi kikade film för en stund sedan.
Gomorra.
Vi - även de som har det sämre än sämst - har det fan så mycket bättre här i Svea Rike än vad de har det i Neapel.
Eller har dom det? Inte fan vet jag!
Men jag är glad!
Glad att jag bor här.
Tack gode den som gjorde att man hamnade där man hamnade!
Jag är nöjd, men klaga kommer jag alltid att göra ändå.
Så är det bara.
God natt nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..