Fler fundringar, om att glädjas med andra..

Det finns vissa saker här i livet jag anser att man inte gör mer än en gång.
Vissa saker som är otroligt stora.
Så stora och viktiga att man tar för givet att människorna i sin omgivning ska glädjas.
Glädjas med en.
Men att de man bryr sig om och hoppas ska vara glada, visar inte alltid det.
Det har jag lärt mig.
Jag skulle vilja säga: "Det har jag bittert lärt mig."
Men riktigt så är det inte heller.
Inte bittert.
Jag är inte bitter.
Bara fundersam.
Kanske också lite ledsen.

Men om det nu är så att ens nära och kära anser att det man själv har bestämt sig för att göra, att det stora och viktiga nu har blivit gjort, inte är något bra i deras ögon.
Vad gör man då?
När människor jag bryr mig om och älskar inte kan säga grattis när jag och min kära har förlovat oss.
Det gör ont.
Betyder det att de inte samtycker?
Är det bättre att de inte säger grattis än att de säger det utan att mena det?
Oavsett så gör det ont.
Som om man har gjort ett galet val, eller att man inte duger.
Vad gör man?

Jag har aldrig tidigare varit förlovad och ser på det som något oerhört stort.
Den dag vi gifter oss, vill dom inte vara bjudna då?
Den dag vi bestämmer oss för att skaffa barn, kommer de prata bakom min rygg då och säga att jag inte är klok?
Kommer de att tycka att jag, eller vi gjort ett vansinnigt val?
Men istället för att säga ingenting, kan man väl.. Nej jag vet fan inte! Om dessa människor bryr sig om mig och oss så hade de väl varit glada för vår skull?
Jag hade det i alla fall!
Jag hade varit glad för deras skull!
Har jag fel?
Jag vet fan inte..
Nej.
Jag vet fan inte.