Jag kan inte hålla ihop längre. Jag faller ner på knä här. Gråter. Smälter bort med snön när regnet kommer. Jag kan inte hålla ihop längre.

När en ena dagen rockar livet och nästa bara vill skjuta sig själv i huvudet för att allt är så meningslöst.
Visst är det väl alldeles fantastiskt?!

Jag vaknar kring 04 varje morgon. Det är helt jävla orimligt.
Idag kände jag dock att det var farligt att somna om. Sista salstentan klockan 08.10.

Bedöva mig.

Man ser det inte utanpå hur ont det gör inuti.
Det är så det sägs. Jag orkar verkligen inte känna mer. Jag är så otroligt utmattad av att kastas mellan eufori och total katastrof inom loppet av några timmar. Varje dag. Varje jävla dag. Att det är något stort jäkla fel på mitt belöningssystem är självklart när jag gör en flygtur till månen över en klarad tenta och jublar och gläds i en kvart för att sedan kastas ner igen, ner i det avgrundsdjupa, mörka. Det är som om allt dopamin i min hjärna exploderar i ett enda stort fyrverkeri. Sen är det slut. Här småskvätts det inte med lite dopamin här och var utan allt ska ut. Allt på en jävla gång. Jag orkar faktiskt inte mer. På måndag är det jag som lyfter luren, ber om seraquel eller litium. Det är inte längre hanterbart.

Tänk att jag igen skulle få lära mig mer om min egen sjukdom på högskolenivå och sedan hålla föredrag om det.

Vi dricker te hon och jag, pratar om livet och viker tvätt.

"Mamma, du luktar så himla gott! Du luktar som vaniljtårta."

Nej. Det här är inte alls så lätt som ni kanske tror att jag tycker. Jag är full av ångest och dåligt samvete. Det gör ont i varje fiber i min kropp. Men någonstans måste man göra något, förändra något. Det är skitsvårt och jag har ett konstant tryck över bröstet. Det här är otroligt svårt och jobbigt för mig.

Det händer ju att jag lider av endagsdepressioner. Ibland håller de i sig längre. Idag är en sån dag. Det gör det ju inte mindre värdelöst. Att ena dagen vara enormt kärleksfull, glad, empatisk och livsglad för att nästa dag vara enormt arg, känna avgrundsdjup meningslöshet och olycka gör mig galen.

"Mamma! Jag drömde en magdröm att jag hade två små bilar som nån kastade ut på tågrejslen." - Pelle, snart 4 år.
Älskar när orden blir fel.