Vi tjejer drog upp till min farmor idag efter lunch. Vet faktiskt inte om hon visste vilka vi var..

Här ligger jag och håller en av världens bästa minimänniskor i handen. Hon babblar och babblar och sekunden senare blir hon knäpptyst och andas sådär tungt.
Livet är väl förjävla fint nästan jämt.

TAMEJFAN!

Jag - Jenny - ska jobba som uska på förlossning/gyn/BB i sommar!!
Jag är så lycklig så jag hör fåglar kvittra! Så jäkla fantastiskt! Ett steg på vägen.

Ni säger att ni också kan bli arga..

Då säger jag att ni aldrig kan bli lika arga som jag blir när jag blir arg. Ni tror förmodligen inte att det stämmer. Men om jag skulle berätta för er, helt rakt och ärligt, hur jag blir, då skulle ni bli rädda och tycka att jag är en hemsk människa, fru och mamma.
Jag önskar att jag öppenhjärtigt vågade berätta, i detalj. Men jag gör inte det, det är för fult. Men tänk er den trotsigaste jävla snorunge till treåring ni bara kan. Och så ser ni en snart trettiofyraårig kvinna bete sig så.
Där har ni det.

Min fina, fina son, 3 år gammal, klämmer ur sig så mycket fint. Som exempelvis i lördags; "Det här är en jättebra familj!"
Eller som i morse när jag tagit på mig nya örhängen; "Vilka vackra örhängen! Är dom nya?"

Dessa jävla jävlar och hålet de lämnat efter sig. Smärtan på en VAS-skala. Typ 9,5. Jag vill inte vara med längre. Maxdos Alvedon gånger två inom loppet av två timmar och så två lergigan på det och jag hoppas att jag stendäckar och inte vaknar av smärtan i natt. Det suger att vara jag just nu. Smärtmässigt i alle fall..

Infektion i tandkött och käkben. Jag kände hur hon skrapade i käkbenet och bedövningen hjälpte inte ordentligt. Det var så att säga mindre skoj..

Som en tandlös kärring

Idag rök alltså två tänder till. En kvar att ta bort. Jag har sällan, näst intill aldrig varit så sugen på pizza som idag. Typiskt.

I morse, hundra meter hemifrån, fick jag en panikångestattack. Den första på över ett år. Man liksom överrumplas något enormt. Hyperventilera. Andas för i helvete människa! Andas!!
Ett snabbt beslut att gå till skolan, trots att jag hellre hade vänt om, gått hem, tagit medicin, dragit täcket över huvudet och inte visat mig något mer på hela jävla dagen.
Jag tänker på det där som inte syns utanpå. Som jag idag. Jag var livrädd hela dagen. Ångesten lade sig som en stor magsjuka över hela mig och jag mådde så illa. Ändå satt jag där. Med stor klump i halsen satt jag i cafeterian och läste mina vetenskapliga artiklar och låtsades som om allt var bra. Ingen såg. Ingen märkte. Ingen kunde veta hur hela mitt allt bara ville skrika, slåss, gråta. Det där som inte syns utanpå.
Jag undrar hur många med mig idag i skolan som kände så. Som gjorde samma sak som jag.

Älskade barn

Hon verkar nöjd, trots att vi inte levererade någon pruttkudde. Paket i mängder, tårta, kusinbus, korvsnåganåff, ballonger, serpentiner, sång och människor som betyder mycket för henne.