..inte vet väl jag!

Nu när jag har skrivit det här ganska så långa inlägget inser jag hur jävla mycket crap jag skriver.

Först tänkte jag radera skiten, men sen så ångrade jag mig.

Inlägget har egentligen ingen mening, det är bara en tanke och en reflektion.

Så.

Jag raderade det inte utan låter det nu läsas av er, gott folk.

Så.

Här har ni det - mina toma, ytliga tankar och störda reflektioner.

Tittar på någon dokumentär (i brist på annat), där ett par i vår ålder med en liten bebis lever ute i skogen, utan el, utan värme, utan vatten.

De hämtar vatten i nån bäck 7 mil från huset och lagar mat i skenet från ett stearinljus.

Diska får man göra dagen efter, utomhus då, i en lagom stor porslinskål (måtte nu inte gårdagens klappgröt har torkat in för mycket!!) och duscha - vem vet om dom ens gör det.

Inte behöver dom jobba heller, för dom behöver ju inte köpa el och värme. Och jobba föresten, inte kan man väl ta vilket jobb som helst bara för att få in 12000 i månaden - eller vad man nu kan behöva.

Alltså.

Nej.

Jag är verkligen inte avundsjuk.

Jag bara överaskas gång på gång över hur folk ska dra det till det extrema.

Visst kan man leva lite spartanskt och kanske skita i att köpa nymodigheter som en TV, mobil och micro.

Men måste man alltid (?) ta det så nedrans långt?

För mig känns det som om dom bara vill säga: "Vi är så jävla bra, vi är så jävla udda och speciella."

Nu lät jag avundsjuk igen.

Men det är jag ju inte sa jag.

Jag är bara..

Undrande.

Varför leva som på stenåldern?

Jag menar - vad fan skulle jag ta mig till utan min lilla vita och mitt Facebook??

Vad skulle jag ta mig till?

Fast det är ju jag.

Och vill det där paret leva som några hemliga tomtar i skogen så får dom ju så klart göra det.