Rött är rött och fan inte turkost

Jag ska skamset erkänna att jag är en av dom stackars satarna som för fyra år sedan inte hade en aning, som bara ville att något nytt skulle ske, som valde att rösta på det blå blocket.
Jag gillade folkpartiet, charmades av Leionborg.
Så in i det sista på promenaden mellan Ringvägen och Allhelgonas församlingshem velade jag något ofantligt.
Väl inne i lokalen kände jag hur pulsen steg, för jag visste fan inte om jag gjorde rätt.
Men jag röstade inte blått, inte på moderaterna, de läskiga typerna.
Jag röstade på folkpartiet.
I år så har jag åter igen ingen som helst jävla aning.
Eller jo.
Det har jag.
Mer aning än för fyra år sedan i alla fall.
När jag en kväll klämde ur mig inför S att jag minsann tyckte att vi alla kunde avvara en krona på vår inkomst för att betala TV-licensen, så att den lilla del av den svenska befolkningen som faktiskt betalar skiten skulle slippa behöva betala 500 pengar i kvartalet, så sa han:
Du är ju sosse.
Jaha.
Ja.
Då är jag väl det då.
Jag tycker ju att man kan ju hjälpas åt.
Vore det så hemskt att sno en krona eller två varje månad från lönen för att alla ska få ha bra TV att titta på?
Är inte det en ganska hyvens tanke av mig?
Så jag får väl rösta på Mona Obehaglig Sahlin då.
För det är ju tydligen den typen av politik jag gillar.
Men jag gillar ingen av våra politiker.
Fast en röd Reinfeldt skulle inte vara fel.
Herr R har ju pondus och en liten skvätt karisma trots allt.
Jag har kommit på mig själv alla de gånger vi om kvällen glott på "Parlamentet" på TV 4 att jag oavsett vilka som varit skojigast alltid har hejat på rött.
Men som en vän sa:
"Jag röstar med hjärtat och hjärtat är rött och sitter till vänster."
Fan vad jag hatar val.
Fan.