En gång var jag så förväntansfull.
Jag var glad.
Förväntansfull för att inte säga lycklig.
Men nu känner jag mig ofta bitter.
Hämndlysten.
Arg och ledsen.
Och hämndlysten.
Nu jävlar ska ni få.
Jag är fortfarande förväntansfull, men med en nypa cynism.
Jag bär alltid med mig en näve misstänksamhet, otillit och misstro.
Jag har gett av mig själv.
Vänt mig ut och in.
In och ut.
Sen tillbaka igen.
Och igen.
Jag har kämpat för att tro, för att hoppas.
Ibland har jag även knölat ihop allt jag känner till en stenhård liten
boll och sparkat på den.
Försökt få bort den.
Men den kommer tillbaka.
Jag har rest mig upp för att sedan falla igen.
Jag har slagit mig själv av frustration, gråtit ögonen röda av sorg,
besvikelse och ilska.
Jag känner mig så sviken.
Ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..