Jag blir aldrig riktigt nöjd, dum som jag är

Jag måste börja med att gratulera Carina till lånet! Jag är verkligen jätteavis, det kan jag glatt erkänna.
Tänk att få köpa hus - vilken dröm!
Annars sitter jag här, i soffan och lyssnar på min underbara dotter som snarkar.
Det borde verkligen räcka.
Ändå sitter jag här och funderar på kilon och tittar på min förlovningsring som sitter på högra lillfingret.
Ändå sitter jag och grubblar över det där med husköp och hur i helvete vi ska få ut tillräckligt för lägenheten.
Ändå sitter jag här och känner mig ledsen över det faktum att folk man vill ska bry sig inte bryr sig. Den gör ont.
Ändå sitter jag här och muttrar om att jag är så vansinnigt röksugen - jag som äntligen, nästan lite för enkelt lyckades bli rökfri efter att ha rökt halva livet.
Varför kan jag inte vara nöjd?
Varför kan jag inte bara njuta av min underbara lilla familj?
Varför kan jag inte bara vara glad över att jag faktiskt är förlovad, glad för att vi har någonstans att bo och att vi nu har lagt om lånen på lägenheten så vi fick mycket bättre räntor, glad över att jag inte är slav under nikotinet?!
Fan.
Jag är så dum.