Jag försöker att inte vara en sån där som folk verkar tycka är tråkig.
En sån där som bara pratar om sina barn, i mitt fall Hanna.
Kruxet är ju bara att hon typ lever och bor på mig så allt jag gör, gör jag med henne och det mesta jag gör handlar om henne.
Men det gör inte så mycket.
För hon är det finaste som finns.
Tycker jag.
Dessutom gråter jag till Kent – Det finns inga ord.
Typ varje gång jag lyssnar på den.
Jag har den på repeat.
Just nu.
Det finns inga ord för det på det här jävla språket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Lämna gärna ett spår efter dig..