Ett kanske lite för ärligt inlägg..

I bland undrar jag om det beror på att jag blivit mamma som jag känner som jag gör.
Att jag inte orkar mer, att jag känner mig oduglig, trött, arg och ledsen.
Men det är det inte.
Vi har en sån snäll och fin liten tjej som sover när hon ska, knappt skriker om man jämför och som skänker så mycket glädje.
Det är inte mitt moderskap som gör att jag känner så här.
Det hade dock räckt med de omvälvande känslor man får när man blir förälder, men tydligen så ska allt hända på samma gång.
Det som gör att jag känner mig oduglig och ledsen är mina ohanterade känslor för min morfars död, mina känslor för fina iLLeR som fortfarande inte har träffat sin dotter och för fnurran på tråden - eller den hårt knutna dubbelknuten snarare - med S.
Sen kanske, kanske en gnutta vårdeppighet på det.
Hopp och förtvivlan.
Jag brister ut i tokgråt över att jag missat att sätta locket på min varma macka i micron så champinjonerna exploderar och jag har ost och ketchup överallt.
I det ögonblicket känner jag att det inte skulle spela någon roll om jag bara försvann, för jag orkar bara inte.
Det är för mycket.
Jag vill bara vara lycklig med min Hanna och min Stefan.
Och ledsen, arg och frustrerad.
Men bara över att hon skriker över något jag inte kan lista ut efter att jag bytt blöja, matat och sövt henne.
Inget annat.
Jag orkar inget annat.
Orkar inte.
Snart exploderar mitt huvud likt champinjonerna i micron..