Allting känns lite upp och ner idag.
Barnet utan namn har vansinneskräkts ett flertal gånger till sina föräldrars stora oro och vi har suttit hemma här i soffan hela dagen varvat tv-tittande och tupplurar med kräkstorkning och handdukstvättning i handfatet.
Vi är trötta och klockan skulle lika gärna kunna vara halv 4 på morgonen, för jag har ingen koll.
För mig är det sjukt jobbigt att inte ha några rutiner.
Jag mår lite dåligt, känner mig sjuk och lite ynklig av att bara sitta hemma, bara vara hemma här, utan rutiner, men vi behöver det.
Jag behöver det.
Dessutom får jag - även om han säger att jag inte ska ha det - dåligt samvete för att min underbara sambo springer runt och sköter hushållssysslorna.
Han är ju lika trött som jag.
Om inte tröttare, då mina hormoner för överlevnad tar över när jag behöver det.
Han har ju inga såna.
Just nu så sover den namnlösa och min fina S styr upp med kvällens middag.
Vi känner oss oroliga, som man gör, och jag tycker ju så hemskt synd om vår lilla Prinsessa när hon kräks på det där viset.
Ibland känner jag att jag bara vill lägga över ansvaret för henne på någon annan, så det inte är jag som eventuellt gör henne illa eller ledsen.
Men det kan man ju inte.
Och det vill jag ju egentligen heller inte göra, men det finns inga ord för att beskriva känslan inför det här extremt stora ansvaret man har tagit på sig.
Jag har försökt, men det går inte.
Kram
Förstår att mycket känns jobbig och oroligt nu. Det gör ju ofta det i början, man känner sej otillräcklig, emellanåt hjälplös, "krävande" samtidigt denna lycka som man känner till sitt barn och den Familj som man blivit. Det här är ju mina känslor som jag hade iaf. Efter agnes grät jag i princip varje dag i nästan 3 v tid varje kväll. Framför allt av rädsla. Men sen bara la sej det och man föll in i det vanliga.
SvaraRaderaDet där med rutiner känner jag igen, särskilt med alva. Men nu har jag lärt mej och förstått att det är svårt med små små barn.... jag ville ju veta hur allt skulle va hela tiden... MEn nu när jag släppt på spärrarna så är det sååå mycket lättare och roligare med allting.
Vet inte riktigt varför jag skriver det här till dej, men jag kände så väl igen mej när jag läste ditt inlägg.
Hoppas jag nu inte skrev nåt tokigt.... :)
Stora kramar till er!
Nej då, inte skrev du något tokigt.
SvaraRaderaIgenkännande är alltid bra!
KRAM ♥
Ja och man FÅR känna som man gör. Det är inte alltid så lätt att helt plöstligt lära känna och ta hand om en ny liten varelse :) Men mysigt värre <3<3
SvaraRaderaHoppas ni mår bra idag! Och grattis lilla Gunilla! :)
KRAM <3
Ja, det är riktigt mysigt! ♥
SvaraRaderaI dag har faktiskt varit en MYCKET bättre dag, tack!
Hälsa familjen!
KRAM