"Du växer!"

Deklarerade mina tankar om förlossningen för min käraste S idag under lunchen.
"Vilka framsteg! Du växer som människa!" säger han sött till mig.
Nästan så jag blev lite generad.
Men jag har tänkt en del på det där.
Med förlossningen alltså.
Jag läser och hör om folk som har förlossningsskräck och att man kan prata med sin BM hit och koppla in psykolog dit.
Tydligen har jag inte vett nog att känna mig ett dugg rädd längre.
När jag sen väl blir det så kommer det vara för sent.
Då finns det förmodligen ingen tid över till att finna ro och trygghet hos en psykolog eller hos någon Dola.
Ungen ska ut.
Så enkelt är det bara.
Den ska ut, och ut kommer den att komma på det ena eller andra viset.
"Planera" förlossningen (i den mån det går alltså) tänker jag ge fasen i också.
Jag har ju ett visst kontrollbehov och är det då något som händer som jag inte vill eller har räknat med så kommer mitt psyke få spatt.
Det får gå som det går.
På något vis ska ju ungen ut och jag kan inte kontrollera eller skälla på den så den tar sig ut med huvudet före efter ett par timmar på BB.

Tydligen har jag inte vett nog att vara rädd.
I alla fall inte än.