Bergodalbana

För två timmar sedan kände jag mig glad, lycklig och riktigt nöjd med tillvaron.
Nu sitter jag här och har nyligen haft en dipp och grinat.
Humöret svänger kraftigt.
Alldeles för kraftigt.
Bara att vänja sig.
Eller?
Men att inte kunna säga varför jag är ledsen (bortsett från hormonerna..att det kan va så enkelt att skylla på dessa hormoner..) gör att jag bara vill skjuta mig i huvudet!
Ja, det låter drastiskt, men när jag ska förklara saker så tar jag gärna i lite grann..
Ni hade inte förstått min frustration om jag sagt:
"Jag blir tokig på mig själv!"
Därför väljer jag skjuta i huvudet-grejen.

Jag vill, men jag får inte och kan inte.
Varför får inte jag dricka öl?
Varför får inte jag sätta mig på balkongen och ta ett lugnande bloss?
Varför får inte jag åka på semester?
Varför?
Svaren är följande:
På tjocken.
På tjocken.
På tjocken/vi har inte råd/vi sket i att spara/vi måste spara till annat/..
Därför.


Ta mig här ifrån!
Ta mig bort från bitterheten, ilskan, tårarna och mina galna tankar.
Ta mig bort från avundsjukan, bristen på självförtroende och frustrationen jag har.
Ta mig bort från mitt suckande och mitt obefintliga tålamod.
Ta mig bort.
Ta mig bort nu.

Allt är ju verkligen inte bara dippdepp.
Så klart.
Jag mår ju vansinnigt bra också.
Är glad, sprallig (dock trött) och skrattar.
Men.
Jag avskyr de extrema skillnaderna i humöret jag upplever.
De tär på mitt psyke.