Terror-terapi

I lite drygt fyra månader har jag fått umgås med mig själv.
Eller stå ut med mig själv.
Dag ut och dag in.
Jag har tvingat mig själv att umgås med mig.
Tvingat mig att inte ha tråkigt.
Sedan i januari har jag suttit här med denna trasiga, söliga skitdatorn i knät.
Funderat på vad för skoj man ska hitta på för dagen.
Det har varit stört inrutat mitt år.
So far.
Gå upp.
Titta på Nyhetsmorgon och sen Efter tio.
Äta frukost.
Titta på TV, fejsbucka lite, prata lite med min Babes på msn.
Lagat lunch.
Druckit kaffe.
Fejbuckat.
Runt 16 på eftermiddagen har jag klivit ur mysbyxorna och lagt på sminkmasken på nunan för att sedan kanske åka och veckohandla eller ta en fika hos svärmor eller hos min syster.

Jag hatar verkligen att vara ensam.
Skyr det som pesten.
Men det är vad jag har varit.
Åtminstone till den större delen.
Jag har blivit skygg, vilket inte alls var meningen.
Meningen var att jag skulle vänja mig vid att vara, umgås med mig själv.
Vilket jag inte är van vid.
Därför vill jag kalla det för terror-terapi.
Vill inte vara själv!
Tvi!
Men det verkar ju ha gått ganska bra.
Här sitter jag nu, i maj månad utan mina desperata försök att kontakta någon för att ta en fika, eller en promenad.
Jag kan umgås med mig själv!
Så det så.
Men jag vill det helst inte.

Som den grubblare, ältare eller tänkande människa jag är kan det vara grymt frustrerande.
Jag tänker för mycket.
På saker jag ändå inte kan påverka så mycket som jag önskar.
Jag grubblar över framtiden, pengar, saker jag vill göra, men inte kan.
Jag ältar saker som inte gått min väg, eller saker jag gjort som varit korkade.
Det kan fan vara livsfarligt att spendera tid med sig själv.
Önskar att jag hade ett hektiskt jobb så jag fan knappt visste vad jag heter.
Men det har jag inte så jag får fortsätta umgås med mig.
Brukar man inte säga; inget ont som inte har något gott med sig.
Det kanske är så.
Inte för att jag märkt det än.
Men kanske.