Fylleångest del 2

Då jag - som alltid annars - hade ångest efter vårt festande i fredags har det tagit mig ända fram tills idag innan jag kollat på korten som togs under den kvällen.
Ångest är kanske ett hårt ord, men jag vet inte hur jag ska beskriva det annars.
Av bilderna att döma så har vi faktiskt ganska skoj, så varför i hela friden ska jag hålla på och skämmas över att jag varit full?
Det var ju inte bara jag som var det.
Jag tänker inne i mitt lilla huvud att jag gjort bort mig på ett eller annat sätt, trots att jag inte varit värre än någon annan.
Så är det alltid.
Folk försöker övertyga mig om det jag egentligen vet.
Att jag inte är värre än någon annan.
Mitt problem är bara att jag inte kan säga "äsch!" och bara gå vidare.
Här ska ältas.
Analyseras.
Vridas och vändas på.
Sa jag något dumt, elakt eller rent korkat?
Dansade jag fult?
Och pinsamt värre är ju att jag inte hade kontroll.
Över varken kroppen, gången eller talet.
Alla andra har ju kontroll när dom druckit.
Eller?

Hur som helst orkar jag inte med fler våndor av detta slag.
Antingen ska jag i fortsättningen bara rycka på mina axlar efter en festkväll, eller så ska jag lägga ner det.
Festandet alltså.
Jag tror att jag får börja med att lägga ner, för jag har inte starkt psyke nog att kunna skaka av mig saker.
Jag kan fortfarande tycka saker jag sagt eller gjort för flera år sedan, även i nyktert tillstånd, är fruktansvärt jobbiga.
Jag får rysningar och sjunger lite för mig själv för att bli av med tanken.
Så jag får helt enkelt börja med att lägga ner.
Trots att jag har fruktansvärt skoj under tiden.
Det är tiden efter, och då kan det vara dagar det handlar om, som gör att det är dags att lägga ner.
En grubbel-människa som jag ska helt enkelt inte inta berusningsmedel i några större former.
Nu har jag grubblat klart om det.
Dags att grubbla över något annat.