På min gata..

I går under min promenad gick jag på Allhelgonavägen.
Tror att det är min absoluta favoritgata här i stan.
Den minner mig om våren 2006 då jag fick nytt liv.
Minns att jag precis börjat skolan igen, Affärsskolan. Det var skärtorsdag och klassen skulle bowla och äta tacobuffé tillsammans med säljklassen innan vi tog helg för påsk.
Vi kände varandra knappt, men vilken trevlig kväll det var.
Jag, Malin och Jim tog en promenad ner till Rosvalla.
Malin i sina extrema platåskor.
Buskarna hade fått gröna knoppar, tomterna på Allhelgonavägen var alldeles prunkande blå av alla små vackra blommor på gräsmattorna.
Fåglarna kvittrade, det var nysopat på asfalten och solen värmde.
Jim och jag hade sagt till Malin att det inte var särskilt långt att gå ner till Rosvalla.
När vi var där, på min favoritgata, började Malin sucka och undra hur långt det var kvar.
Halvvägs där svarade vi.
Jag minns den dagen så tydligt, för den gav mig hopp.
Trots att jag just då var i ett riktigt skitskede i mitt liv, i ett riktigt rövhål till förhållande.
Jag kände hopp!
Det hade jag inte gjort på ett par år då.
Det var den dagen som mitt nya liv började.
Sedan den dagen kan jag bara minnas tillbaka på de här tre åren och få känslan av att jag var nyfiken på livet, spänd och förväntansfull.
Upprymd, rädd och befriad.
Sedan påsken 2006 är Allhelgonavägen min absoluta favoritgata här i stan.
Där skulle senare både jag och Malin bo.
På min favoritgata.