Jag är jag.

Ska man skämmas för den man är eller har varit?
Förr var jag väldigt självdestruktiv, hade sönder saker och mig själv på kuppen.
Det var ett enkelt sätt att få mig lugn och stilla den värsta smärtan och ilskan.
Jag slogs, skrek och sa elaka saker.
Besökte en psykolog gjorde jag också.
För att hantera att jag var så arg.
Än idag kan det svartna för ögonen på mig, men det händer mer sällan.
Passionerad kallar Stefan mig.
Arg säger jag.
Men jag kanske inte är så arg och ilsken längre, kanske har jag blivit mer passionerad som han säger.
Jag bryr mig alldeles för mycket om vad folk tycker och tänker om mig.
Men jag kan inte ändra på det som har varit, inte få det ogjort.
Ibland kanske jag kan ångra saker och ting, men samtidigt så gör jag inte det.
Hade det inte varit för de val jag gjort och de vägar jag styrt min kosa så hade jag ju aldrig varit där jag är idag.
Jag tycker om mig själv idag, i alla fall för det mesta.
Jag kan skämmas och ha ångest för en del saker jag gjort, men jag kan inte och vill heller inte ångra dessa val och få det ogjort.
Jag är jag.
Med idiotiska val i mitt bagage.
Jag är jag och jag tycker o mig själv.
Jag är jag.
Idag har jag det bra.
Jag är lycklig.