Idag gick allt fel. Jag skulle ha lämnat barnen själv på dagis, S skulle ha åkt till Stockholm. Men jag får inte ihop det. Sämsta hårdagen (svettas som en gris varje natt pga amning och håret ser ut som en lejonman varje gång jag vaknar), inga kläder sitter bra (pga av alldeles för stora mjölktuttar), jag vaknar för sent (pga trött). Nu är jag det mest värdelösa i mina ögon. Jag har fortfarande inte ätit frukost.

Min lilla, vackra bebis. Du är alldeles underbar.

Alltså, jag skulle kunna vara spädbarnsmorsa i resten av mitt liv.

Okej. Heldag i skolan med Klara - inte att rekommendera. Hon har varit supersnäll, dock knappt sovit på hela eftermiddagen. Jag är helt slut.

Det här är alltså Emil och Ida.

Jag känner mig sliten. Först gråter jag, hängandes över köksbänken, över att mat måste lagas och att maten för kvällen är tacopaj. Sen gör jag både tacopaj och ananaspaj - samtidigt. Skjut mig nån. Skjut mig.

Jomen!

Amningen gav resultat. Klara har gått upp 120 gram på 4 dagar. Vi är ju ena jävla kämpar du och jag Klara.

Upp till bevis!

I morgon börjar det vanliga livet igen. Det är nu jag ska "bevisa" att jag klarar av det där jag bestämde i sensomras, att jag kan ta med mig bebisen till skolan, att jag klarar av att plugga och samtidigt ha en spädis.

Bvc i morgon. Har du gått upp i vikt tro?

Är det långfredag idag? Har aldrig varit med om maken till lång förmiddag.