Jag trodde jag var odödlig och att jag skulle förbli tjugofyra.
Men någonstans, långt inne och högst motvilligt känner jag att det
inte är så, för att jag har ledvärk i mina händer, hemskt mycket ont,
för att efter två timmar i bil värker höfterna, de små grå börjar
komma, jag kommer inte ihåg saker längre, sånt jag alltid kommit ihåg
förut och bekymmersrynkan i pannan blir allt djupare.
För att inte tala om vad vår älskade gravitation tillsammans med mina
fantastiska barn har gjort med min kropp.
Jag vill inte bli gammal, men vi ska alla en gång dö.

Tänk om jag bara kunde stänga av..

Försäkringskassan, vart är mina stålar?
Sötsug från Hell, huxfluxsjuk Pelle, muskelvärk efter tunga, kanske
för tunga lyft på maskiner, godispapper, godispapper, måste köpa
present, måste nog diska, Seroquel, mongotrött om några minuter, måste
jag äta två mediciner? Jag avskyr tröttheten jag har hela förmiddagen,
kanske ska jag sluta ta den? Diska var det ja, ta ut kläder från
tumlaren, boka träningspass, kolla krediten, klipptid i morgon, vart
fan är mina stålar försäkringskassan??
Borde jag ha tvättat håret?
Volvoreklamen är fantastisk, borde läsa det där sms:et, och till och
med svara, vågar jag åka motorväg ensam med barnen på torsdag?
KBT, ja, jag försöker göra mina "uppgifter", fast jag gör dom inte
hela vägen, jag ignorerar, vad ska vi äta i morgon? Göra gulaschen?
Då måste jag göra den någon gång på förmiddagen, eller senast efter
lunch, ta bort sminket, fan vill ju se det där programmet klockan
elva, tänk om Pelle fått svinis?
Backade jag in bilen? Låste jag den? Vad ska vi göra i morgon då, med
barnet? Busiz hade ju varit kul, men vart fan är mina stålar?
Måste klippa tulpanerna och ge dom nytt, kallt vatten, ögonlock tunga,
vart ska vi köpa Mayas present då? Och när?
S jobbar på torsdag, matlåda.., ska vi äta gulasch i morgon då?
Glömde tandborstning, fasen att P blev sjuk, (är det svinis???) hade
ju tänkt bjuda hit svärmor i morgon.
Godispapper, oreda bland blomkrukorna, hur ser köket ut?
Hesa Fredrik borde skrika och min hjärna borde gå och lägga sig i nåt
sketet skyddsrum någonstans.
Det här håller inte.

Jag hoppas att det jag just gjorde är rätt.

Är den här tjejen schizofren?
Jag hoppas då verkligen att det inte ligger och lurar något sånt djupt där inne.
Det skulle vara en tragedi.
Ibland undrar jag vad jag har blivit.
Känner ingen iver längre.

När Hanna kom grät jag dagligen.
I alla fall de första månaderna.
Jag grät av lycka och av hur fantastiskt hela grejen med livet var.
Jag kunde titta på henne och brista ut i gråt helt plötsligt och känna
hur hjärtat om och om igen sprängdes av kärlek.
Kan inte minnas att jag en enda gång har känt och gjort samma sak med Pelle.
Det känns så jävla orättvist.
Jag älskar den där fantastiska lilla krabaten mer än livet, men varför
kan jag inte få känna den där bubblande lyckan och kärleken som
svämmar över?
Man älskar alla sina barn lika mycket.
Alla säger det.
Alla.
Även om jag vet att jag gör det så känns det inte så.
Det känns inte så bara för att jag inte får känna det där. För att jag
inte fick känna det där.
Jag älskar dig Pelleman, precis lika mycket som jag älskar din syster.
Det känns bara så orättvist.
De lyckliga ältar inte.
Nej, det gör dom inte, men om det gör för ont då?
Om det gör för ont att inte tänka och att tänka?
Min älskade lilla Pelleplutt, jag önskar att jag fått en bättre start med dig.

Jag hajar. Jag hajar att jag måste ta tillbaka lite av det som var jag
för att orka med.
Jag är också med på att vi måste komma på något bra sätt att få
kvällsrutiner, det mår vi alla bra av och vi kanske kommer i säng
tidigare.
Jag vet att jag och Hanna måste få mer egentid och jag SKA avsätta tid för det.
Men jag fattar inte vitsen med att fundera på att köpa en annan vagn
för att jag lättare ska kunna ta mig ut.
Ståbrädan funkar perfekt! Det är inte den det är fel på, det är hela
momentet med att ta sig ut och ta sig en längre bit med en nyfiken,
envis tvåochetthalvåring och en ammande knorrig bebis.
Det är ett moment av stor stress.
Jag tyckte inte vi kom fram till nåt idag.
Ingen lösning på något.
Bara tankar på mer stress, mer pengabekymmer, mer att lägga in i dagsschemat.
Sen att det är två veckor, ja precis - TVÅ låååånga veckor tills nästa
gång jag ska till terapeuten, som jag fan inte vet om jag får ut nåt
av efter vad det känns idag, gör ju inte saken bättre.
S börjar jobba på måndag och magen vänder sig ut och in bara jag tänker på det.
Tid, rutiner och struktur.
Absolut, men jag behöver ju få hjälp.
Men jag får väl sitta här, gråta och få ångestattacker och fundera på
vad det är för vagn jag ska köpa.

Efter att ha varit på besök i Ekeby idag så fick jag kalla fötter.
Jag undrar vad det är för muppar som bor där egentligen som ställer ut
en plyschsoffa och tjocktv på altanen, vem det är som låter sina
vinterdäck ligga ute på gården hela sommaren.
Varför det ligger gammalt bråte ute på gräsmattan.
Och alla dessa stora glasburkar med fimpar som stod lite överallt?
Vart är det vi ska flytta?
Egentligen?
Men så kom jag och tänka på hur vi har det idag.
Folk som pissar, kräks och bajsar utanför porten, folk som slåss,
skriker och gråter utanför fönstret på helgerna, pisstunneln,
tvättstugan i andra huset, trapporna, ingen diskmaskin, Hannas
pytterum, ingen plats för köksbord i köket.
Känns som att diskmaskin, tvättmaskin, tumlare, ett stort rum till
Hanna, ett kök med plats för matbord, ett badkar, el i badrummet och
möjlighet att komma ut till en gräsmatta och en gårdsplan där Hanna
kan cykla och leka väger upp en hel jävla del, oavsett vad det är för
folk där ute.
Fimpburkarna kan jag väl plocka med mig på vägen till soptunnan?!
Slå mig med något hårt i huvudet.
Det här kommer bli kalasbra.
Annars hjälper ni oss att flytta snart igen va?
Puss!

"Pappa har duschat håret och mamma har duschat håret."
Ett konstanterande från Hanna.
Då undrar jag när hon tänkt duscha håret då.
"Klockan fyra ska jag duscha håret!"

Äntligen onsdag!

Idag får vi koll.
Och kontroll.
Efter klockan fjorton idag så kan tiden få gå hur sakta som helst.
Det gör mig inte något.

Fast jag får inte ihop det.

I natt när alla jävla muppfyllon höll mig vaken låg jag och funderade.
Jag undrade vad i hela fridens namn vi gett oss in på.
Två barn.
Nu!?
Jag nästan, om så bara för en halv sekund, ångrade mitt tillstånd.
Inte för att jag inte vill ha fler barn, utan mest för att jag känner
mig osäker på om jag vill ha det nu.
Hur ska jag ha tid med Hanna som kräver så mycket?
Hur ska jag orka?
Tankarna fanns kvar i morse när jag vaknade och har gnagt i mitt huvud
hela dagen.
Men så tog vi ner en kartong från vinden.
Den var märkt med bebiskläder storlek 44-46 och 50.
Sentimentalt packade vi upp dom små, små kläderna och plötsligt för
första gången den här graviditeten längtade jag efter vår bebis.

Jaha.
Då blir man trettio om några dagar.
Är det då man ska sluta ha svartmålade naglar och avskavt nagellack
för att man inte orkar, eller hinner för den delen, ta bort det?
Är det då man ska ha bestämt sig vad man vill bli när man blir stor?
Är det då man ska ha en stående klipptid hos sin frisör var åttonde
vecka och sluta be syster klippa topparna i förbifarten ute i
trädgårn?
Jag vet inte.
Vet du?

Vi har förmodligen fått första tjing på en lägenhet.
Det enda som stör är att jag bodde i lägenheten ovanpå med exet,
vilket inte var någon särskilt glad tid.
Men.
Varför låta det förstöra.
Billigare, balkong, parkering, bottenvåningen, fin tvättstuga.

Nån som vet när Hans Majestät Vasas sköna frisyr kommer bli mode igen?!

En enkel fråga bara

Hur gör man?

Tänk så fantastiskt det är när man får svar på momangen när man funderar.

Varför är det alltid hamnen man drar sig till när man ger sig ut på promenad?
Nån som vet?

Om man som jag skickar på i runda slängar sju blogginlägg om dagen,
har man inget liv då?
För mycket tid?
Tråkigt?
Eller är det bara så att jag tänker alldeles för mycket i vanlig ordning?
O på en massa störda jävla saker.
Eller är det mest någon slags tillflyktspryl till min alldeles egna
"vuxna" nivå för att jag är hemma, med barn?
Va?
(o nu förväntar jag mig ärliga svar, o säger ni ingenting så är ni fasen dumma.)
För det är faktiskt så att ingen blogg jag läser uppdateras lika ofta
som jag uppdaterar min.
Jag är väl störd.
Bara.