Att bli äldre är alldeles fantastiskt och jävligt på samma gång.
Det tog mig trettioett år att acceptera mitt tjocka, lockiga hår.
Det är ganska lång tid och det har varit många arga timmar och flera
liter tårar.
Ganska banala problem.
Dock mina.
Att bli äldre betyder acceptans och förståelse.
Fint.

Wow!!

Första gången på snart elva år jag inte behövde visa legitimation på bolaget.
Måste se gammal ut idag..

Jag trodde jag var odödlig och att jag skulle förbli tjugofyra.
Men någonstans, långt inne och högst motvilligt känner jag att det
inte är så, för att jag har ledvärk i mina händer, hemskt mycket ont,
för att efter två timmar i bil värker höfterna, de små grå börjar
komma, jag kommer inte ihåg saker längre, sånt jag alltid kommit ihåg
förut och bekymmersrynkan i pannan blir allt djupare.
För att inte tala om vad vår älskade gravitation tillsammans med mina
fantastiska barn har gjort med min kropp.
Jag vill inte bli gammal, men vi ska alla en gång dö.

Igår var jag trött som en liten gris och idag lever huvudvärken
rövare, trots kaffe, vatten och Alvedon.
Det är alltså sant.
Kroppen bryts ner, fort, så snart man passerat trettio.

Okej.
Idag var den dagen jag önskade aldrig skulle komma.
Bara att acceptera.
Säger dom.
Fem hårstrån, cirka fyra centimeter långa och kritvita.
What the hell??????!
Nu är dom borta, bortslitna, bortflugna med vinden.
Borta.

Påväg från jobbet, till dagis för att hämta finaste fröken mötte jag
flertalet snärtiga artonåriga flickor.
Söta, fräscha, modemedvetna, smala, piffiga, långa,
gossipgirlperfekta, fnittriga..
Jag önskar att jag var arton igen, inte tjugonio, fast med en känsla
över hela mitt jag som säger att jag är fyrtiosju.
Typ.
Med kutrygg, trötta fötter, stressad hjärna, hängtuttar, rynkor och
med smink som trillat ner till hakan.
Komplimangerna jag fått senaste tiden, samma komplimang av tre olika
människor, den om att jag inte ser ut att vara en dag över arton.
Go fuck yourself komplimangjävel.