Jag har fått perspektiv på senaste.

Mina barns pappa är inte död. Han ska inte dö. Men sen år tillbaka så delar jag och mina barns andra förälder varken glädje eller sorg. När barnen lyckas med prov, fiollektioner eller körkort så delar vi inte den glädjen med varandra. När barnen skadar sig, kämpar i skolan, hamnar i kris, super sig medvetslösa och hamnar på akuten delar vi inte sorgen.

Det är som att han vore död. Fast han lever. 

 Okej.

Brandkärr ligger fan inte långt ifrån nu.

Han

 Jag tror jag förstått nu. Vi är för lika. Vi måste anstränga oss så mycket och så hårt att det blir jobbigt. Därför är det lättare att välja bort, välja annat. Välja något där motståndet inte är lika hårt, där man inte triggas och inte ser sig själv i spegeln. Jag kan förstå. 

Det gör inte mindre ont för det.

När man blir lämnad i mörkret. Man famlar runt och ögonen vänjer sig faktiskt inte.

Hej dagboken...

Lång tajm no si.
Men jag borde stundtals skjuta mig själv i huvudet.

Går och lägger mig med vetskapen om att det iaf finns EN person (enligt honom själv förvisso....) som bryr sig mer om mig än nästintill alla andra.
Jag är skeptiker ändå in i ryggmärgen. Detta till trots. Ibland bara måste en lita på magkänslan och gå ål in!

Make Me Your Special One. ('cus I'm yours..)

Jag fyller 37 i år.
Jag trodde aldrig att jag skulle behöva jaga uppmärksamhet och kärlek nu.
Men ingen har någonsin fått mig att känna mig så lite omtyckt och ombrydd som du.

Hallå där.....

...du gamle blogg! Längesen osv.
Har tre kids sovandes trygga i sina sängar. En ev pojkvän på ngn fucking ö ngnstans.
Vet ej vad jag ska ta mig till.

FYRA DIAGNOSER. + 1