Det är bara att svälja den där skitstoltheten och helt enkelt acceptera ren jävla fakta:
Ibland har man mer tålamod och ork, ibland har man mindre..
Idag var inget bra.
Vi gör det bättre i morgon.

Den här kvällen bjuder på riktigt dåligt tålamod.

Sicken dag!

S tog bussen till tåget eftersom vi ändrat tiden för fröken på
förskolan vilket innebar en stressfri morgon för mig och barnen.
Sen drog Pojken och jag på stan och mötte upp farbror Kim. Där satt
han, Pojken, i sin gröna, fula och smått värdelösa resesulky och bara
njöt och sjöng lite.
Efter lunch drog vi till hamn för sommarens kanske sista glass och sen
en lång promenad innan vi plockade upp en nöjd Hanna på dagis.
Påväg till bilen smög vi in i Allhelgona där det spelades fyrhändigt
på orgeln så det brölade i hela kyrkan.
Förstå vilken häftig upplevelse för en treåring att gå in i en kyrka
för första gången och det dånar orgelmusik så man tror att hela kyrkan
ska braka ihop, speciellt när mamman just innan sagt att i kyrkan får
man vara tyst.
Hur som helst. Det blev en dag helt och hållet utan stress, och det
mina vänner, det stärker mig så pass att jag nästan känner mig en hel
decimeter längre.

Igår var en riktigt fin dag.
Tålamodet flödade, glädjen och orken likaså.
Ett lugn spred sig i min kropp.
När jag vaknade idag bestämde jag mig för att tänka till tre extra
sekunder för varje stressmoment som händer.
Jag vill nämligen att det där tålamodet och den där orken ska stanna kvar.
För alltid.
Dessvärre verkar det vara nackspärr på gång, en sån där som sträcker
sig ända ner i skulderbladen.
Heja!!

Jag skäms över hur mina tankar går en sån här dag.
Först skolavslutning på Släbro och massa mys och bus med barnens fina
kusiner, där någonstans när jag insåg att vi snart har "missat"
lunchen började stressen knacka på.
Det eskalerade i bilen på vägen hem.
Jag sket i allt, kastade mig på sängen och sov bort större delen av
eftermiddagen.
Vi tog en bilpromenad och tittade på studenter, åkte till Knuten för
att handla mjölk.
Skrik om godis och jag lyfte upp H och gick och satte oss i den röda
soffan i entrén.
Där mötte vi en vän, han skulle handla jordgubbar till fredagsdrinken.
Där, precis där blev jag sjukligt avundsjuk och insåg vilket kaos vi har det.
Kaos.
Hanna som bara har varit tyst under tiden hon åt tårta i förmiddags.
Pelle som redan nu gnäller så min själ vill explodera när han inte får
det han vill.
Pizza på Mamma Mia.
Hanna håller fortfarande låda.
I ett.
Förrätt: 10 mg Sobril, huvudrätt: Hawaii utan skinka.
Jag gråter.
Jag orkar inte dölja det för restaurangens övriga gäster.
Jag är för trött.
Jag ramlade ner från toppen.
Som det känns.
Jag avbokar kvällens Rosé och tapasmys med fina vänner jag inte sett på länge.
Känner mig besviken och som en svikare.
Köper godis.
Gråter.
Erkänner för S att jag ibland önskar att vi inte hade några barn.
Jag vill vara planlös.
Jag gråter.
Börjar bli mosig på förrätten och lägger mig återigen på sängen när vi
kommit hem.
Gråter.
Gråter.
Försöker reda ut mig själv, sätta ord på dagen, det vill säga skriva av mig här.
Mina barn är det bästa som hänt mig, men just nu skulle jag verkligen
behöva få en paus.
En dag, i sällskap av min karl, till att göra ingenting.
Ingenting.

Jag kan känna mig så usel när tålamodet tryter efter klockan fyra på
eftermiddagen.
Jag nedvärderar mig själv, jag är usel som inte orkar, nej fel, jag är
en usel mamma som inte orkar, jag borde inte få ha barn..., och där
nånstans är cirkusen igång.
Men egentligen, vem är inte trött och jävlig då?

Det är precis det här jag menar.
Jag har mått så bra, känt mig lycklig och tänkt att det är så här
livet alltså ska kännas.
Sen kommer det.
Smygandes.
Allt blir jobbigt, att hälla i mjölk i kaffet, att sminka sig, att
plocka i diskmaskinen.
Allt det där fina, som jag bara så sent som igår kände en sån glädje
över, blir lite mörkare och för stort för att förstå sig på.
Jag känner mig trött och stänger av för att jag inte förstår och för
att jag inte vill tänka eller för den delen känna.
Nästan allt som igår hade en mening är idag meningslöst.
Varför hålla på?
För vi ska alla en gång dö.

Idag ska jag vara glad och lycklig som vilken mamma som helst.
Jag ska orka med att jaga, jag ska orka med gnäll, kladd, skrik och tjat.
Det har jag bestämt.

Jag vill ha harmoni.
Det är nästintill ett omöjligt önskemål med en treåring och en ettåring.
Det är min högsta dröm.
Just nu.
Men jag vet att det jag måste göra och lära mig är att acceptera.
Acceptera att det är kaos, att mjölk stänks över hela köket med flit,
att äcklig burkmat är kladdigt och luktar illa, att om man inte kan
prata och säga vad man vill så gnäller man, att treårsåldern är en
mycket påfrestande ålder för hela familjen, att man blir avbruten i
allt man gör och hela tiden, att..
Ja, ni fattar väl.
Finns det nån av er som läser mina ord som faktiskt tycker att allt
det här kaotiska och konstanta liv och är härligt?
Och med härligt menar jag att ni gillar det, att ni på morgonen vaknar
och ser fram emot det?
Varför i så fall klarar inte jag av det om ni gör det?

(Snälla berätta hemligheten för mig!!)
Skulle jag inte blivit morsa?
Eller beror det på att jag hela tiden, dygnet runt då jag inte sover
måste tillfredsställa mina barn, att jag inte har något annat att
göra, att ta mig till, att jobba med?
Är det för att jag inte får vara Jenny, utan bara, bara vara mamma?
Varför klarar inte jag av det?
Eller är det ni som bara är supermorsor?
Eller är det ni som också kan känna som jag, fast i mindre
utsträckning, men som aldrig skulle erkänna det, med rädsla för att
inte vara duktig flicka?
Just nu suger jag på att vara mamma (och sambo för den delen).
Jag sitter på balkongen och låter min bättre hälft ta hand om två små
efter maten.
Just nu är jag skitdålig, men vet ni vad?
Det struntar jag i.

Idag har JAG haft ett sånt jävla tålamod.
Så var det med det.

Övning ger..

Idag har Pojken och jag tränat på att åka massor med bil och gå i
affärer utan att känna stress.

Efter en mindre incident i morse och bortsett från den så har mitt
tålamod varit alldeles fantastiskt idag, trots att förkylningen har
tagit ett monstergrepp om min kropp.
Helt underbart!
Känns som att jag helt plötsligt har fått fem tålmodiga människors tålamod.
TÅLAMOD.
Fattar ni??
Tack fina Tant M för det härliga hänget idag.
Också det fantastiskt!
Puss!

Att tappa befattningen som jag gör skadar mitt barn.

Hur tänkte hon när hon sa att jag skulle natta H i sängen med en saga?
Jag säger om och om igen att jag har noll tålamod.
Hur tänkte hon då?
Att jag helt plötsligt skulle få en näve tålamod och kunna övertala
och tvinga lillfröken att somna i sin säng?

Jag hajar. Jag hajar att jag måste ta tillbaka lite av det som var jag
för att orka med.
Jag är också med på att vi måste komma på något bra sätt att få
kvällsrutiner, det mår vi alla bra av och vi kanske kommer i säng
tidigare.
Jag vet att jag och Hanna måste få mer egentid och jag SKA avsätta tid för det.
Men jag fattar inte vitsen med att fundera på att köpa en annan vagn
för att jag lättare ska kunna ta mig ut.
Ståbrädan funkar perfekt! Det är inte den det är fel på, det är hela
momentet med att ta sig ut och ta sig en längre bit med en nyfiken,
envis tvåochetthalvåring och en ammande knorrig bebis.
Det är ett moment av stor stress.
Jag tyckte inte vi kom fram till nåt idag.
Ingen lösning på något.
Bara tankar på mer stress, mer pengabekymmer, mer att lägga in i dagsschemat.
Sen att det är två veckor, ja precis - TVÅ låååånga veckor tills nästa
gång jag ska till terapeuten, som jag fan inte vet om jag får ut nåt
av efter vad det känns idag, gör ju inte saken bättre.
S börjar jobba på måndag och magen vänder sig ut och in bara jag tänker på det.
Tid, rutiner och struktur.
Absolut, men jag behöver ju få hjälp.
Men jag får väl sitta här, gråta och få ångestattacker och fundera på
vad det är för vagn jag ska köpa.