Omställningen. Den där omställningen. Att från att umgås dygnet runt till en stor, tom och tyst lägenhet.
I morse, jag vill inte ens prata om i morse.
Jag vet inte om det här är en sån jävla bra idé, jag känner redan hur katastrofkänslor och värdelöshetskänslor tar över mig.

Det har känts väldigt ensamt idag.
Efter att ha umgåtts hela familjen, dygnet runt, i sex veckor, så blev det väldigt tyst och tomt här hemma idag.

Tisdagar är våra måndagar.
Vi är alla trötta när klockan ringer strax efter sex på morgonen och när jag hämtar gulliganerna från dagis är stubinen kort hos oss alla tre.
Vid maten skriker och gråter Hanna efter glass till pannkakan och Pelle klättrar över bordet för att få pannkaka nummer tre i högen. Varför den översta inte dög vet jag inte.
Det skriks och gnälls något förfärligt över det mesta.
Till sist somnar Pelle utan någonting alls i magen.
Nåväl.

Dagarna liksom bara går. Man kör i 130, går upp, leker, städar, lagar mat, medlar, plockar, torkar, skriker, dricker kaffe, skäller, kramas, tvättar, uppmuntrar, tjatar, städar, plockar, lagar mat, servar med äppelbitar och riskakor, suckar, skrattar, viker tvätt, gosar, plockar.
Det är tydligen det här som är livet. Och det är, när man ser på det lite utifrån, väldans fint.
Man måste bara komma ihåg att andas.

Då var livet igång.
Första dagen som en frisk och normal (?) människa har börjat.
Barnen på dagis.
Stefan på jobbet på heltid.
Jag själv på arbetsförmedlingen med CV-t i handen.
Jag har en bra känsla i kroppen.

Klojnk! sa det när jag svängde upp på mormor och morfars
garageuppfart. Fick tydligen med mig en bit av tujan, skyller på
blåsten.
Annars har det varit en fin dag, med vackert väder, vitlöksfingrar i
ögonen och total tystnad vid middagsbordet för att maten var så god.

Jag var nästan helt säker på att Pojken försökte säga mig någonting
(att det var sovdags) när han kröp runt på golvet och powergosade i
förmiddags.
Jag hade hur som fel.

Försenade till dagis med en sprudlande glad Hanna.
Frysta kanelkakor till frukost samtidigt som jag rensar i den
klassiska kökshögen bestående av postorderkataloger, reklam och ett
och annat försäkringsbrev som ska in i viktigapapperpärmen.
I morgon kommer tjejorna hit på ett glas vin sen ska vi ta
landsortsbussen in till stan.
Kan bli ett fint veckoslut.

Pojken ser ut som en pojke igen, massa mys och kattspaneri.
Det var den förmiddagen det.

Sicken dag!

S tog bussen till tåget eftersom vi ändrat tiden för fröken på
förskolan vilket innebar en stressfri morgon för mig och barnen.
Sen drog Pojken och jag på stan och mötte upp farbror Kim. Där satt
han, Pojken, i sin gröna, fula och smått värdelösa resesulky och bara
njöt och sjöng lite.
Efter lunch drog vi till hamn för sommarens kanske sista glass och sen
en lång promenad innan vi plockade upp en nöjd Hanna på dagis.
Påväg till bilen smög vi in i Allhelgona där det spelades fyrhändigt
på orgeln så det brölade i hela kyrkan.
Förstå vilken häftig upplevelse för en treåring att gå in i en kyrka
för första gången och det dånar orgelmusik så man tror att hela kyrkan
ska braka ihop, speciellt när mamman just innan sagt att i kyrkan får
man vara tyst.
Hur som helst. Det blev en dag helt och hållet utan stress, och det
mina vänner, det stärker mig så pass att jag nästan känner mig en hel
decimeter längre.

Efter att Annelie visade runt på Hajen verkade H inte ha några större
problem att bli lämnad på dagis.
Trots kommentarer som "jag är rädd för vad som ska hända" i bilen på
vägen dit så gick det toppen.
Pojken och jag kör vårt vanliga race och när man tänker på det så är
det rätt skönt att snart vara inne i rutinerna igen.

Måndagsförsovning is the grej.

Efter en tidig äventyrsmorgon i snöstorm så sitter jag nu här.
I verkligheten.
Ensam med två barn.
Vi behöver två bilar, det är klart.
Sen behöver vi också komma i säng mycket, mycket tidigare.

Lådvin, paketinslagning, pepparkaksbak, storhandling, avbokade tid på
psyk för jag tyckte att jag mådde för bra men fick dåligt samvete,
"jag är ledsen för att jag har ingen lillasyster", gratis bredband en
månad, sista dagisdagen för året, julapelsinpyssel, Hannagos,
bebisgos, sillinläggning, köpte rött läppstift för att det är så
snyggt men såg ut som en jubelidiot.
Ibland har faktiskt dygnet exakt så många timmar man behöver.

Jag har inte så mycket att säga längre.
Jag tar mina mediciner, en på morgonen, en på kvällen.
Däremellan lagar jag mat, diskar flaskor, plockar undan kläder och
leksaker, busar med barnen, tänder ljus i ett försök att mysa till
det, fikar och dricker kopiösa mängder kaffe och umgås med människor
jag tycker om och som ger mig energi.
Livet lunkar på.
Och jag försöker bara njuta.

Jag kokar vatten, fyller på nappflaskor, fyller på vällingmåttet med
fem strukna mått mjölkersättning.
Det är det jag gör.
Och så tar jag min medicin.
En blå på förmiddagen och en vit på kvällen.
Sopskåpet luktar fiskbullar.
Hanna lös upp när hon fick se sin middagstallrik.
Åtta fiskbullar, en potatis, kokta morötter, ett stekt ägg.
Rhode Islanddressingen valde hon själv att ha till maten och den
dippade hon sina morötter i.
Hon är så rar. Så stor och förståndig, men hon skriker mycket.
Normal samtalston, det är inget för henne.
Bvc-besök, sprutor, väg och mät, samtalsterapi och läkarbesök, en
kaffe här en kaffe där, dagis, köra bil, ruzzle och quizkampen, laga
mat och packa.
Allt är fyrkantigt och likadant.
Sopskåpet luktar fiskbullar, kaffebryggaren är laddad, i kylen står
mat redo till Pelle.
Allt är klart.
Sopskåpet luktar fiskbullar.
Och jag är inte trött.

Kaffet missat, vällingen missad, pappan sovit på soffan, ett barn i
säng och vinet uthällt.
Tack för den här helgen, i morgon bitti börjar söndagsångesten.
#hatatisdagar
(häshtäggs är så coolt)
Gnatt!

Ett myggbett under foten, en icke befintlig bostadskö som helt
plötsligt blev en, en timme hos psykologen som behövde vara tre.

Där någonstans började veckan fylld av vardag.