Tänk om jag bara kunde stänga av..

Försäkringskassan, vart är mina stålar?
Sötsug från Hell, huxfluxsjuk Pelle, muskelvärk efter tunga, kanske
för tunga lyft på maskiner, godispapper, godispapper, måste köpa
present, måste nog diska, Seroquel, mongotrött om några minuter, måste
jag äta två mediciner? Jag avskyr tröttheten jag har hela förmiddagen,
kanske ska jag sluta ta den? Diska var det ja, ta ut kläder från
tumlaren, boka träningspass, kolla krediten, klipptid i morgon, vart
fan är mina stålar försäkringskassan??
Borde jag ha tvättat håret?
Volvoreklamen är fantastisk, borde läsa det där sms:et, och till och
med svara, vågar jag åka motorväg ensam med barnen på torsdag?
KBT, ja, jag försöker göra mina "uppgifter", fast jag gör dom inte
hela vägen, jag ignorerar, vad ska vi äta i morgon? Göra gulaschen?
Då måste jag göra den någon gång på förmiddagen, eller senast efter
lunch, ta bort sminket, fan vill ju se det där programmet klockan
elva, tänk om Pelle fått svinis?
Backade jag in bilen? Låste jag den? Vad ska vi göra i morgon då, med
barnet? Busiz hade ju varit kul, men vart fan är mina stålar?
Måste klippa tulpanerna och ge dom nytt, kallt vatten, ögonlock tunga,
vart ska vi köpa Mayas present då? Och när?
S jobbar på torsdag, matlåda.., ska vi äta gulasch i morgon då?
Glömde tandborstning, fasen att P blev sjuk, (är det svinis???) hade
ju tänkt bjuda hit svärmor i morgon.
Godispapper, oreda bland blomkrukorna, hur ser köket ut?
Hesa Fredrik borde skrika och min hjärna borde gå och lägga sig i nåt
sketet skyddsrum någonstans.
Det här håller inte.

Jag skakar.
Har en irriterande känsla i kroppen, det liksom kliar och svider.
Rastlös.
Nerverna är utanpå.
Om nånting, det minsta går fel nu, då exploderar det.
Jag känner det.
Egentligen vill jag bara fly.
Lämna.
Gå.
Springa långt, långt bort härifrån.
Bort från gnäll, bort från disk och skitiga golv. Bort från gammal
torkad pasta i hörnen och bort från dammiga fönsterbrädor.
Allt irriterar, allt stör.
Försöker blunda, försöker andas.
Men benet rör sig, det rör sig i otakt.
Rastlös.
Jag gungar fram och tillbaka. När jag tvingar mig själv att sluta så
börjar benet igen.
Otakt.
Det stör.
Det kliar. Svider.
Jag måste gå.
Ut. Bort härifrån.

(Den här känslan som jag har är inte min..)

Medicinen hjälper nog ändå.
Känslorna fastnar.
Det som annars brukar resultera i glädjetårar, nostalgitårar,
melankolitårar, argtårar, frustrationstårar fastnar.
Allt fastnar i bröstet och bildar en klump.
En klump som gör ont.
Jag gråter inte längre.
Jag blir heller inte hysterisk längre.
Men ontet, det gör fortfarande lika ont.

(..den blev kvar, är den din?)

När vi träffade läkaren på psykakuten idag fick jag höra att en sån
som jag, med humör, som har höga berg och djupa dalar, som kan bli så
arg är också med andra ord väldigt kärleksfull.
Det gjorde ont att höra.
Har inte känt mig kärleksfull eller sett på mig själv som kärleksfull
på väldigt länge.
Men säkert så stämmer det hon sa.
Jag saknar mig.

Jag inte bara ser ut som första klassens nervvrak, jag är ett.
Sminket ligger någonstans i höjd med mungiporna, håret är rufsigt av
regn och av att jag slitit det i frustration och ilska.
Jag skriker, jag gapar, är elak och däremellan blir jag alldeles lam.
Vet inte vad jag ska göra, vem av barnen, dom skrikande barnen jag ska
ta hand om först.
Istället sitter jag bara där på stolen med skrikpelle i knät och gungar.
Fram och tillbaka.
Försöker andas och klura ut hur fan jag ska lösa situationen.
Det uppstår så plötsligt.
Från ingenstans.
Nyss var allt toppen, två vänner kom på spontant besök och busade,
myste, läste bok.
Sen bröt det loss.
Igen.
Mitt liv är kaos.

Boken kom med posten i eftermiddags.
Nu är den läst.
Jag har gråtit mig igenom varenda sida.
De första sjuttio för att jag kände igen mig så förbannat.
Stort TACK till Helena Askén för en alldeles fantastisk och gripande bok.
Tack!

När Hanna kom grät jag dagligen.
I alla fall de första månaderna.
Jag grät av lycka och av hur fantastiskt hela grejen med livet var.
Jag kunde titta på henne och brista ut i gråt helt plötsligt och känna
hur hjärtat om och om igen sprängdes av kärlek.
Kan inte minnas att jag en enda gång har känt och gjort samma sak med Pelle.
Det känns så jävla orättvist.
Jag älskar den där fantastiska lilla krabaten mer än livet, men varför
kan jag inte få känna den där bubblande lyckan och kärleken som
svämmar över?
Man älskar alla sina barn lika mycket.
Alla säger det.
Alla.
Även om jag vet att jag gör det så känns det inte så.
Det känns inte så bara för att jag inte får känna det där. För att jag
inte fick känna det där.
Jag älskar dig Pelleman, precis lika mycket som jag älskar din syster.
Det känns bara så orättvist.
De lyckliga ältar inte.
Nej, det gör dom inte, men om det gör för ont då?
Om det gör för ont att inte tänka och att tänka?
Min älskade lilla Pelleplutt, jag önskar att jag fått en bättre start med dig.

Jag hajar. Jag hajar att jag måste ta tillbaka lite av det som var jag
för att orka med.
Jag är också med på att vi måste komma på något bra sätt att få
kvällsrutiner, det mår vi alla bra av och vi kanske kommer i säng
tidigare.
Jag vet att jag och Hanna måste få mer egentid och jag SKA avsätta tid för det.
Men jag fattar inte vitsen med att fundera på att köpa en annan vagn
för att jag lättare ska kunna ta mig ut.
Ståbrädan funkar perfekt! Det är inte den det är fel på, det är hela
momentet med att ta sig ut och ta sig en längre bit med en nyfiken,
envis tvåochetthalvåring och en ammande knorrig bebis.
Det är ett moment av stor stress.
Jag tyckte inte vi kom fram till nåt idag.
Ingen lösning på något.
Bara tankar på mer stress, mer pengabekymmer, mer att lägga in i dagsschemat.
Sen att det är två veckor, ja precis - TVÅ låååånga veckor tills nästa
gång jag ska till terapeuten, som jag fan inte vet om jag får ut nåt
av efter vad det känns idag, gör ju inte saken bättre.
S börjar jobba på måndag och magen vänder sig ut och in bara jag tänker på det.
Tid, rutiner och struktur.
Absolut, men jag behöver ju få hjälp.
Men jag får väl sitta här, gråta och få ångestattacker och fundera på
vad det är för vagn jag ska köpa.

Jag gör det för att jag behöver det, för mina barns skull.

Eftersom förskolechefen förra veckan inte ville hjälpa mig att ansöka
om utökad tid på dagis för Hanna (det är ju en så lång och jobbig
process och hon kunde ju inte tänka sig att det var så särskilt
jobbigt här hemma, hon har ju två barn själv så hon veeeet ju precis
hur det kan vara..) så ringde jag igår kommunen, tänkte om jag på
något vis kunde gå bakvägen.
Jag hann inte mer än fråga om hur jag går tillväga innan jag, än en
gång brast i gråt.
Vuxna människa, kan inte sluta lipa i tid och otid.
Nåväl.
Ansökningsblanketterna är nu på väg.
En bra början.

Tretusensjuhundrasextio.
Så många gram väger Plutt.
Snart är han en fyrakilosklump.
Efter att ha pratat med världens bästa BVC-sköterska så börjar vi
(eller jag då, såklart) med att träffa deras psykolog, samt prata med
förskolan om H kan få en timme till eller två hos dom.
Känns i alla fall bra att ta tag i skiten.
En slags början.

Snart är första veckan som ensammammamedtvåbarnnärmannenärpåjobbet över.
SKÖNT!

Avvänjning is not the shit.
Eller nåt.

Åååh!!
Jag får ingen luft!

Nässprayskampen 2012

Nu börjar den.
Kampen mot nässprayen.
Vi har umgåtts hela året, minst tre gånger om dagen.
Men nu vill jag att den "vänskapen" ska vara över.
Wish me luck!!