(Den här känslan som jag har är inte min..)

Medicinen hjälper nog ändå.
Känslorna fastnar.
Det som annars brukar resultera i glädjetårar, nostalgitårar,
melankolitårar, argtårar, frustrationstårar fastnar.
Allt fastnar i bröstet och bildar en klump.
En klump som gör ont.
Jag gråter inte längre.
Jag blir heller inte hysterisk längre.
Men ontet, det gör fortfarande lika ont.

(..den blev kvar, är den din?)

När Hanna kom grät jag dagligen.
I alla fall de första månaderna.
Jag grät av lycka och av hur fantastiskt hela grejen med livet var.
Jag kunde titta på henne och brista ut i gråt helt plötsligt och känna
hur hjärtat om och om igen sprängdes av kärlek.
Kan inte minnas att jag en enda gång har känt och gjort samma sak med Pelle.
Det känns så jävla orättvist.
Jag älskar den där fantastiska lilla krabaten mer än livet, men varför
kan jag inte få känna den där bubblande lyckan och kärleken som
svämmar över?
Man älskar alla sina barn lika mycket.
Alla säger det.
Alla.
Även om jag vet att jag gör det så känns det inte så.
Det känns inte så bara för att jag inte får känna det där. För att jag
inte fick känna det där.
Jag älskar dig Pelleman, precis lika mycket som jag älskar din syster.
Det känns bara så orättvist.
De lyckliga ältar inte.
Nej, det gör dom inte, men om det gör för ont då?
Om det gör för ont att inte tänka och att tänka?
Min älskade lilla Pelleplutt, jag önskar att jag fått en bättre start med dig.

Den där skitfilmen The box kan omöjligt vara en skitfilm när jag
känner stort obehag och fortfarande är vaken för att se klart den.
Dagens säg.

Det är helt sjukt

Ja.
Vab i morgon igen då eftersom Hannas feber är tillbaka.
När ska skiten få ett slut?

Tittar på "Doctor's" där nån tjock jävla muppmorsa tvingar sin dotter
på skönhetstävlingar.
Jag gråter.
Jag bara gråter och funderar på att skolka från jobbet och springa
till dagis och hämta hem min pärla.
Om inte föräldrarna skyddar barnet, vem ska då göra det..?

Redan torsdag i morgon?
Vad fan är det som händer?
Snurrar världen en aningens fortare just nu?
Eller är det bara jag som inte hänger med?
Vad gör jag för fel då i så fall?
Jag hinner nog fan inte med.
Helvete.
Fan.

Är det inte lustigt att det alltid är mer fruktansvärt ju närmre hemma
det händer?!

Försöker vara strukturerad.

Jag har just påbörjat det.

Att försöka vara snäll, även det kan misstolkas.

Hmmm.

"Jag är personligen vän med Ceasar Milan."
Jo, och det flyger sjungande, påtända apor ur min röv.
Kärring.

Håkan Juholt låter som en präst och säger sig vara en vemodig människa.
Svårt att inte gilla då liksom.

plupp

"..hur nåt så nära kan va så långt bort."