..när jag sen av en rad olika anledningar och stressmoment tappar min
andning och koncentration och det brister för mig så undrar jag ju
såklart hur jävla dum i huvudet jag är.
Tre dagar, kortare dagar på förskolan istället för två när S är i Stockholm?
Troligt..
(Låt mig bara få hitta min andning igen så kommer jag snart tycka att
jag idag har lyckats jävligt bra på så många sätt.)

Vilken jävla dag!
Vi har kämpat, min man och jag, från första sekund när vi vaknade i morse.
Det är dagar som dessa man skulle vilja sterilisera sig.

Övning ger..

Idag har Pojken och jag tränat på att åka massor med bil och gå i
affärer utan att känna stress.

Flera nätter i rad har jag drömt mardrömmar om hur jag antingen kör ihjäl mig själv eller någon annan.

Denna förbannade stress som jag själv är med och skapar varenda jävla
morgon för att det är så sketans svårt att ta sig upp från (tro det
eller ej) den där sköna luftmadrassen vi sover på.
Det är så tyst här och man fattar inte att det är dags att gå upp, det
är ju så tyst.
Så tyst.
Halv tio sa jag att jag snart ska lägga mig. Ja, efter sena nyheterna
ska jag gå och lägga mig.
Nu sitter jag här i alla fall.
I morgon måste bli en stressfri morgon.
Det måste.

Egentligen borde vi köra i 110.

Läkartid.
Förlängd sjukskrivning, fram till årsskiftet.
Det första jag tänker är: Hur ska vi klara oss ekonomiskt?
Pengar är min första tanke, inte att jag ska bli frisk.
Pengar.
Och nu ska väl kungen be om mer pengar, till kommande sommars bröllop.
Det är ju fel.
Det är ju jag, vi och hundratusentals andra som behöver dom pengarna.
Pengar.
Måste bli frisk nu.
Måste bli frisk.

Jag kommer vara ett vrak efter kommande vecka.
Måndag: körlektion
Tisdag: Ikea
Onsdag: körlektion, BVC 3-månaderspruta
Torsdag: läkartid psyk
Fredag: halkkörning

Plus att vi ska packa, städa ugn, tvätta fönster.

Jag skakar.
Har en irriterande känsla i kroppen, det liksom kliar och svider.
Rastlös.
Nerverna är utanpå.
Om nånting, det minsta går fel nu, då exploderar det.
Jag känner det.
Egentligen vill jag bara fly.
Lämna.
Gå.
Springa långt, långt bort härifrån.
Bort från gnäll, bort från disk och skitiga golv. Bort från gammal
torkad pasta i hörnen och bort från dammiga fönsterbrädor.
Allt irriterar, allt stör.
Försöker blunda, försöker andas.
Men benet rör sig, det rör sig i otakt.
Rastlös.
Jag gungar fram och tillbaka. När jag tvingar mig själv att sluta så
börjar benet igen.
Otakt.
Det stör.
Det kliar. Svider.
Jag måste gå.
Ut. Bort härifrån.

Dom avlöser varandra mina barn med sitt gnäll och grineri.
"Jag vill inte haaa maaaat!"
Sen blir hon tyst och glad och trycker i sig nio köttbullar.
Då börjar Pelle.

Jag hajar. Jag hajar att jag måste ta tillbaka lite av det som var jag
för att orka med.
Jag är också med på att vi måste komma på något bra sätt att få
kvällsrutiner, det mår vi alla bra av och vi kanske kommer i säng
tidigare.
Jag vet att jag och Hanna måste få mer egentid och jag SKA avsätta tid för det.
Men jag fattar inte vitsen med att fundera på att köpa en annan vagn
för att jag lättare ska kunna ta mig ut.
Ståbrädan funkar perfekt! Det är inte den det är fel på, det är hela
momentet med att ta sig ut och ta sig en längre bit med en nyfiken,
envis tvåochetthalvåring och en ammande knorrig bebis.
Det är ett moment av stor stress.
Jag tyckte inte vi kom fram till nåt idag.
Ingen lösning på något.
Bara tankar på mer stress, mer pengabekymmer, mer att lägga in i dagsschemat.
Sen att det är två veckor, ja precis - TVÅ låååånga veckor tills nästa
gång jag ska till terapeuten, som jag fan inte vet om jag får ut nåt
av efter vad det känns idag, gör ju inte saken bättre.
S börjar jobba på måndag och magen vänder sig ut och in bara jag tänker på det.
Tid, rutiner och struktur.
Absolut, men jag behöver ju få hjälp.
Men jag får väl sitta här, gråta och få ångestattacker och fundera på
vad det är för vagn jag ska köpa.

Typ dog av stress på Maxi efter lunch.
När sista kylvaran var inställd och kylskåpsdörren stängd andades jag
ut och kände sådan otrolig lättnad.
Sen stressade vi vidare ner på stan för en fika med den fantastiska
familjen Iwar.
Full av glädje och energi nynnade jag lite på vägen hem.
Välbehövligt.
Tack underbara ni för laddning!

När man blir sjukskriven får man annat huvudbry så som:
- Hur ska pengarna räcka till?
- När tusan kommer mina pengar?

Fanshelvetesjävlaskit!

Pelle är två månader. Jag hade som mål att iaf amma i mer än fyra. Men idag verkar det som om mjölkhelvetet helt plötsligt bara tog slut.

Han bökar och bökar, skriker för att det inget kommer. Fansjävlaskit! Men okej. Ikväll ska jag ju ändå ut på lokal och dricka sånt här, så han kanske har en plan den där lilla pojken. Han kanske bara är snäll och vill dricka lite Nan i två dagar. Ellerhur?! #fanhelvetesjävlaskit

Jenny ❤

Jag längtar efter att få sitta och äta i mer än tre minuter.

Regn.Kåstinfika.Lägenhetstjuv.Tupplur.Stress.Motorväg.Ösregn.Livrädd.Tårtkalas.Motorväg.Ösregndeluxe.Livräddast.
Och i morgon får vi ett nytt, fast gammalt, köksbord. Bort med Ikeas
femhundrakronorsbordsommankanlyftamedettfinger.
Bort!

Idag har hon i alla fall låtit Pelle få sova.
Eller i alla fall nästan.
Eller snarare så har jag hunnit få henne på andra tankar innan hon
hunnit fram till hans säng.

Jag har gjort allt rätt.
Vi har haft en underbar förmiddag och jag har knackat i trä för varje
gång jag tänkt att det gått så bra idag.
Men när hon slår och slår, nyps och sparkas och avslutar med
knytnävsslag som träffar både Pelle och mig, då brister det.
Det var den dagen åt helvete.
Jag misslyckades - igen.

Tretusensjuhundrasextio.
Så många gram väger Plutt.
Snart är han en fyrakilosklump.
Efter att ha pratat med världens bästa BVC-sköterska så börjar vi
(eller jag då, såklart) med att träffa deras psykolog, samt prata med
förskolan om H kan få en timme till eller två hos dom.
Känns i alla fall bra att ta tag i skiten.
En slags början.

Det går i ett.
Nu har jag satt mig ner i fem minuter innan jag ska mata P.
Lämna dagis, tvätta, kasta ihop ett långkok, amma, tvätta, byta blöja, laga mat, äta mat, diska, tvätta, amma, gå till BVC, hämta dagis, tvätta.
Livet är galet.
Och ja - det blir vad man gör det till.