Jag hatar Facebook

Till era skrytsamma, tramsiga och "lyckliga" facebookmuppar:
Två sobril och en bortsoven dag senare - jag är besviken på mitt liv,
jag hatar mina älskade barn, jag är arg, deprimerad och har diagnosen
emotionell personlighetsstörning med tendenser till tvångssyndrom.
Toppa det era jävla glada, perfekta idiothelveten!

Jag har en vän.
En vän som förstår och som inte dömer.
En vän som förstår mitt självförakt, min ilska och mina tillkortakommanden.
En vän som är så klok, som inte ger mig råd i tron om att det är vad
jag behöver, utan hon förstår och delar med sig, får mig att inte
känna mig som ett ensamt, argt missfoster.
Tack.

Snö från en nästintill klarblå himmel är egentligen ganska vackert.

Hanna och Stefan diskuterar huruvida Hanna ska sitta nära micron när
den är på varpå Hanna säger:
"Stå inte här och var arg på mig! Gå och sätt dig på din stol!"
Vart får hon allt ifrån?

Efter att ha sovit bort halva dagen så kan jag i alla fall finna någon
slags glädje i att frökens hår nu äntligen är tvättat.
#fanshelvetesjävlaskitdetärvälförihelvetebaraattrvättahåretfan

Jag är en mardröm.
Det händer också att jag är en riktigt usel mamma.
Oftast är jag en alldeles fantastisk mamma, men det usla, dumma och
vidriga finns där.
Idag är en sån dag.
Idag förtjänar jag inte att ens kallas för mamma, för idag är jag
ingen förebild, ingen som ska älskas.
Idag är jag arg, utåtagerande och har ångest.
Hela kroppen är överfylld av ångest.

Tranås tur och retur en lördag.
Tack för idag mina fina vänner! Är så glad att jag har er, men ledsen
för att ni bor så långt bort.

Jag trodde jag var odödlig och att jag skulle förbli tjugofyra.
Men någonstans, långt inne och högst motvilligt känner jag att det
inte är så, för att jag har ledvärk i mina händer, hemskt mycket ont,
för att efter två timmar i bil värker höfterna, de små grå börjar
komma, jag kommer inte ihåg saker längre, sånt jag alltid kommit ihåg
förut och bekymmersrynkan i pannan blir allt djupare.
För att inte tala om vad vår älskade gravitation tillsammans med mina
fantastiska barn har gjort med min kropp.
Jag vill inte bli gammal, men vi ska alla en gång dö.

Det är kallt ute och jag har varit arg.
Väldigt arg.
När jag har lagt mig ner, för att slappna av, andas och blunda så får
jag en flash av mina älskade barn som ligger döda.
Monstret, det hemska, mörka, elaka Monstret är tillbaka.
Nu törs jag inte blunda igen.
Aldrig igen.
Vad fan är det för fel?
Varför kommer såna vidriga, äckliga bilder upp?
Hej Sobril, ikväll är du min bästa vän.

Så kan det gå

..när man är lite så där lagom vimsig.
Då lägger man ut inköpslistan på bloggen istället för att skicka den
till mailen.
Håll till godo!