Jag växer

Inte på bredden och inte heller på längden, utan själsligt.
För varje dag jag klarar av mitt liv och vår vardag utan att fara i
taket så växer jag.
När jag dessutom fixar självaste hårtvättarångesten känner jag mig fantastisk.
Samtidigt så finns oron för att ju högre jag klättrar desto djupare
kommer avgrunden gapa.
För det kommer.
Jag har inte haft min sista panikångest.
Tyvärr.
Men om jag får min själ och mitt självförtroende att växa lite till så
kanske jag kan hantera det bättre.
Då kanske jag hunnit skaffa mig rätt verktyg, vad vet jag.

Mamma 2 - Hanna 0

Jag gjorde det igen.
Den här gången kräktes hon bara lite slem mellan avgrundsvrålen.
Men jag gjorde det igen, metodisk men empatisk.
Om ni inte fattade det så har vi tvättat håret igen, den stora familjeångesten.

Folk skriver så mycket klokt.

Som hon: http://petrakrantzlindgren.se/2013/06/03/nar-foraldrar-inte-tar-ansvar-for-sig-sjalva-forsoker-barnen-gora-det-istallet/

Det är hack i skivan.
Livet är som en film.
Det börjar och det slutar, och just den här skivan, min film, min
skiva, mitt liv, har repor och ett hack.
Filmen började just, fem minuter in är det ett hack och helt plötsligt
är jag mitt i.
Mitt i handlingen och jag har missat massor.
Vad hände?

Jag lyckades.
Eller, typ nästan.
Bara att flina vidare i morgon.

Man får liksom inte nog.

Väcker hemska minnen till liv.

Idag ska jag vara glad och lycklig som vilken mamma som helst.
Jag ska orka med att jaga, jag ska orka med gnäll, kladd, skrik och tjat.
Det har jag bestämt.

En helt vanlig, fast varm söndag

Det tog oss tre, ja TRE timmar att åka bil till Eskilstuna igår.
Men nu är dom på plats.
Lillebror och Sara har äntligen blivit Nyköpingsbor.
Välkomna!