Då ska jag träffa en arbetsterapeut i morgon.
Hur det känns?
Skitjobbigt.

Så jag ringde.
I ett ögonblick av styrka och insikt ringde jag för att få veta att Biggan fortfarande inte är tillbaka och att man tar upp mig på morgondagens konferens.
"Hur mår du då?" undrade sköterskan i luren.
"Ja, alltså, inte så bra. Jag är så himla arg igen. Och ledsen. Jag gråter mycket. Men jag är mest arg och det går ut över min familj.."
Där bröts min röst och jag gav ifrån mig ett fånigt leende som ett försök att inte börja lipa.
Det misslyckades.

Jag vet så väl att jag behöver hjälp.
Igen.
Men för varje situation jag klarar av så intalar jag mig själv att det bara är ytterst tillfälligt jag mår såhär.
"Det är ju så himla mycket just nu.."
Precis, ditt jävla pucko!
Men varje morgon när jag får chansen att ringa för att få en samtalskontakt så "glömmer" jag tiden.
Jag vet att jag behöver, och att det verkligen hjälper mig, men jag minns också att den tiden var så fruktansvärt jobbig.
Så jobbig att jag på något vis intalar och intygar mig själv om att det inte behövs.
För att jag vill inte vara där igen.
Jag vill inte det!
Men mitt svaga, sunda förnuft vet att jag snart är där igen om jag inte tar steget och ringer det där jävla samtalet.
Varje kväll har jag tänkt att jag ska ringa.
Varje morgon har jag "glömt", eller så kanske "hann jag inte".
Jag är usel.

Och där blev den stor som, typ i alla fall, en filt.

Det var den måndagen det.
Längtar efter Biggan.
Hon är så klok.
Hon gör mig klok.
Långt till onsdag.

Idag hos Biggan ägnade vi våra fyrtiofem minuter åt att prata om hur
bra jag mår.
Om hur jag varje dag faktiskt jobbar med mitt humör och tålamod.
Om hur jag tagit till mig av hennes kbt-råd.
"Vad roligt! Och spännande!" sa hon.
Jag känner mig stark och som vilken lattemorsa som helst.

Efter att ha träffat Heliga Birgitta idag och packat ryggsäcken med en
hel massa klokheter så kände jag hur stark jag egentligen är.
Jag kan, jag vill och jag orkar tamejfan.
Jag fixar det här.
Och jag får bli arg.
Jag får.
Precis som jag får vara glad så får jag vara arg.
Det är en del av den jag är.
Nu när jag anses frisk från förlossningsdepressionen (vilket tog ett
år, precis som dom säger) så ska jag nu bara se till att göra slut på
diagnosen jag fick.
Den ska bort.
Och nog ser jag hur möjligt det faktiskt är.
Nu jävlar!!

"Jag tycker inte att du verkar deprimerad längre."
Tjoho!!
En sak mindre.

Biggan och jag benade ut min ilska idag.
Sen blev jag trött, tom. Strax efter det kom ångesten.
Sen sov jag på soffan.
Tack min underbara familj för att ni tar hand om mig och låter mig ta
hand om mig själv.

Det var jobbigt hos Biggan idag.
Men jag får "älta".
Att våga gå in i känslorna man annars flyr från kommer göra mig
världsbäst på att vara hopplöst ledsen nästa gång det händer.
Att läsa på om min sjukdom och diagnos är inte att älta och gräva ner
sig. Tvärt om.
"Har du en diabetesdiagnos är det väl jättesmart om du läser på om
den, så du vet så mycket som möjligt och vet hur du ska förhålla dig
till den."
Det samma gäller mig. Fast med min borderline.

Ibland är det så sjukt givande att gå i terapi.
Som idag!

Jag lyckades.
Eller, typ nästan.
Bara att flina vidare i morgon.

Som vanligt hade jag så mycket på hjärtat att fyrtiofem minuter inte
räckte till.
Nu finns det i alla fall sertralin ända fram till jul och
sjukskrivningen pågår fram till i september.
Då har det gått ett år.

I morgon ska jag till Birgitta.
Hon kommer fråga mig hur jag mår.
Det har varit så mycket de senaste två veckorna.
Jag har varit så arg, förbannad, glad, orolig, oövervinnerlig, sänkt, stressad.
Min farmor har opererats för cancer och i förvirring "rymt" från
sjukhuset, jag har lyckats tvätta Hannas hår utan att bli det minsta
arg eller irriterad, Pelle har krånglat med mat och sovrutiner, Hanna
har varit underbar och en riktig skitunge, jag har varit trött trots
att jag sover mycket bättre nu, jag har kört bil när jag har varit arg
och nästan pajat nya bilen och skrikit att jag tamejfan tar livet av
mig, jag har för första gången vågat titta bakåt och läst min blogg
från den här tiden förra året och blivit väldigt ledsen, jag har
varit, eller är, förvirrad i mig själv för att humöret svänger fortare
än vad jag själv hinner uppfatta.
Vart ska jag börja liksom?

..och vet ni vad jag kom på, såhär lagom på mors dag och allt?
Jag är en alldeles fantastisk mamma.
Jag tar ansvar över hur jag känner, delvis genom att ta en paus på
balkongen, delvis genom att erkänna att jag mår dåligt och genom det
ta mig till en terapeut och äta medicin, delvis för att jag är villig
att jobba på mig själv.
Jag får vara arg. Jag får vara ledsen.
Och glad.
Allt detta inför ögonen på mina barn så dom får lära sig att känslor är okej.
Att ALLA känslor är okej.