Det börjar ta knäcken på mig nu.
Yrseln. Tröttheten.
Jag skulle kunna sova dygnet runt.
Jag försöker vara glad när jag egentligen känner mig ledsen långt in i själen.
Jag vill inte fira midsommar i morgon. Jag vill inte le och se glad ut när det känns som om jag ska svimma hela tiden.
Jag vill sova, för när jag sover känner jag ingenting.

Nu har jag gått runt med yrsel konstant i en vecka.
Alkohol jämnade ut det hela.
Man kan ju inte dricka öl jämt dock.

Jag har haft den vidrigaste natten på jag vet inte hur länge.
Mardrömmarna avlöste varandra och jag hann inte återhämta mig mellan. Jag hann knappt somna om innan nästa mardröm var påbörjad.

Igår.
Våra underbara barn har varit fantastiska den här veckan när jag har mått som en gammal gnu.
Ändå har jag varit, vid tillfällen, rasande.
Det krävs inte mycket nu. Inte mycket alls.

Idag.
Den blomstertid, Idas sommarvisa, lyckliga studenter och "The show must go on".
Efter middagen låg jag på soffan och längtade efter att få dö.
Jag vet att det inte är "riktiga" känslor. Jag vet.
Men ändå..

Jag känner mig liten. Jätteliten.
Jag vet att det är övergående, att det bara är biverkningar av utsättningen, men mitt i allt det här så känns det outhärdligt. Och jag känner mig liten.
Liten och väldigt sårbar.

Idag påbörjar jag mitt avslut på min medicinering.
Jag har sovit (?) oroliga nätter utan sömntabletter, men nu får det vara bra.
Jag klarar mig utan dagliga preparat som mixtrar med mina signalsubstanser.
Hej Livet - här kommer Jag!

Sertralins biverkningar.
Munntorrhet och soleksem är vad jag fått.
Tack gode Gud.

Dag fyra.
Oerhört trött och har en väldig brist på det där glad.

Dag tre med vidriga biverkningar av att missa en tablett sertralin.

Men vafan? Allvarligt??

Jag ville typ köra in bilen i en bergvägg för att ungarna bråkade om en ballongjävel i baksätet.

Impulsiviteten är det inget fel på när Monstret är på besök.

En liten tablett.

Det funkar inte.

Sen är den nedåtgående spiralen igång.

"Jag kan inte ta hand om mina barn. Jag kan inte behärska min ilska. Jag sätter S i skiten för att han inte kan jobba. Jag är så jävla rutten för att jag skriker på mina barn och för att jag tänker hemska tankar. Jag är en usel mamma."

Och så jävla vidare. 

En missad tablett.

Barnen gör inget annorlunda. Barnen gör som barn gör i ett och treårsåldern.

Det är jag. Det är jag som är oförmögen att tänka klart och handla utifrån det jag lärt mig.

Jag försöker andas. För andas kan jag. Det hjälper inte. Inte just nu.

Det bara funkar inte.

Även fast jag inget hellre vill.

Då blir jag frustrerad, rädd, arg och besviken på mig själv för det också.

Slå på mig själv är jag ju jävligt bra på, hade bara glömt hur bra jag var på det eftersom det var så länge sen. 

Har man en gång lärt sig cykla liksom.

En liten tablett. En liten tablett på 50 mg. Tre dagar som Monster.

Vilken rutten jävla eftermiddag.
Bajs, skrik, trots, yrsel, slag, ilska, vårdslöshet, tårar, kaos,
skuld, skam, tröstshopping, gråt, ångest, ångest, ångest, krampaktig
ångest som slukar hela min kropp, självhat, sobril. En sobril till.
Allt detta bara för att jag igår helt missade att ta mitt så kallade
lyckopiller.
Jag föll rätt ner. Långt ner. I mörkret.
Nu känner jag ingenting. Helt stum i huvudet.
Jag älskar er familjen, och jag är så ledsen att Monstret kom och tog
över min själ idag.
Jag vill inte slå på mig själv något mer. Jag är inte värdelös, jag är
ingen dålig mamma och människa.
Monstret ska dö.
Dö, brännas och begravas.
För alltid.

Jag ska ALDRIG mer glömma min medicin.
Fy jävla fan vilka utsättningssymptom jag har idag.
Jag vill gräva ner mig.

Cystor på äggstockarna.
Håravfall.
Allergisk reaktion i form av utslag.
Illamående, huvudvärk.
Är det värt det?

Har tränat.
Cyklat så jag blev yr.
Det är fint, på sitt sätt.
Ska läsa på om lamotrigin, fundera, tänka, diskutera, väga för och emot.
Någon annan som har haft det?

Om två veckor är det dags.
Idag var vi inne och lämnade in det som ska bli det slutgiltiga,
livslånga resultatet.
Och om tio dagar är det dags att påbörja avslutet på medicineringen.
Förhoppningsvis.

Sertralin + sol =

Jag vill kräkas.
Kräkas på den här jävla bergochdalbanan av känslor jag har.
Jag vill ge upp.
Ge upp och trycka i mig medicinen igen och bara lägga mig under täcket
flera dagar.
Jag närmar mig det tillståndet jag hade för ett halvår sen, och jag är rädd.
Rädd.
Rädd.
Rädd.

Jag som ändå var lite glad över att få slippa komma ihåg en av
medicinerna fick nu en ny sort.
Nåväl.
Sova är ju bra.
Har jag hört.

Jag ber alla i min omgivning om ursäkt.
Jag mår som ett gammalt utskitet äppelskrutt.
Jag har abstinens, eller utsättningssymptom som det så fint heter.
Jag är arg, trött och har känslor som jag inte kan hantera efter sex
månader som känslolös gråsugga.
Det går över tänker ni.
Ja visst fan gör det, men kan vi söva ner mig tills dess att det är klart?
Fan.

Klåda.
Sömnlöshet.
Känslor.
Nedstämdhet.
Ångest.