Idag fick jag höra av en av barnens pedagoger att vi har så fina och trygga barn. Det var en himla fin komplimang tycker jag. Det betyder ju att vi, trots fel och brister, faktiskt har lyckats jäkligt bra.

Jaha..

..då börjas det. Måste amma oftare. Klara tjockar inte på sig som hon borde.

Födelsedagen spenderade jag till största delen med två av mina fyra absoluta favoriter.

Hanna jublar i tidningen över vinsten i Arla Guldko.

05:15

Japp. Det var först då lilltösen ville ha mat. Tack underbara lilla bebis för att du låter mamman sova.

Jag känner mig trött och sliten. Och lite sådär ledsen.
I morgon fyller jag år. Trettiotre år. När hände det? Jag som trodde jag var tjugonågonting och fullständigt odödlig.

Lite tvångsamning vid 23.30 i natt resulterade i: EN HEL NATTS SÖMN!
Fattar ni? Klara är en vecka gammal och jag fick sova en hel natt!
Tack! Tack! Tack!

På honom behövs ingen kvart. Han har slutat sova på förskolan.

Det där med att vara konsekvent igen. Igår började vi med "kvarten" igen vid läggning. Mys och gos en kvart, har man inte somnat på den får man somna själv. Vi har senaste månaderna legat i deras sängar i över timmen varje kväll. Ohållbart.
Hanna hinner inte somna ikväll, eftersom hon ligger och pratar och gör en massa annat. När jag sen går blir hon så klart jätteledsen, men jag lämnar dörren öppen och förblir konsekvent.
När vi sedan ska kolla till om hon somnat har hon krupit ner i Pelles säng och somnat bredvid honom. Mitt hjärta sprack. Både av kärlek och av dåligt samvete. Jag kände mig usel, hon ville ju bara inte somna själv.

Alltså, den här grabben, han med apkalsongerna på huvudet, han är livsfarlig.